Studenterna blickar fram emot mig, vi pratar om klimatkris och vetenskapens avtagande status men i stället för förbittring sänker sig en melankolisk dimma över deras ögon.
Jag kan såklart inte veta, men det känns som att de vid lektionens slut kommer åka direkt hem till sängens trösterika värme och på telefonen osökt vandra mellan Tiktok och Netflix. Min bild av dem påminner om 1800-talsaristokraten Oblomov ur Ivan Gontjarovs roman med samma namn.
”Det var som om någon stulit de skatter livet skänkt honom och grävt ner dem i hans egen själ, djupt, djupt under allt dåligt och svagt och obrukbart. Det var något som hindrade honom att kasta sig in i livet och göra bruk av sin vilja och sina andliga krafter. […] Hela hans liv hade smultit ihop till något så oändligt mikroskopiskt, men icke ens det kom han till rätta med […] ’Varför är jag sådan?’ frågade sig Oblomov med tårar i ögonen och gömde åter huvudet under täcket. ’Varför?’”
En god vän till mig grubblar ofta över världens tillstånd. Fascism, krig och som grädde på moset de obegripliga klimatförändringarna väcker visserligen en impuls att ”agera”, men det han vill känns så långt från det rådande att han inte vet var han ska börja. Ofta infinner sig en klåda av dissonans; det rätta vore ju att handla, men hur? Vad är väl han för motpol mot en värld som blivit bakvänd?
Min vän skulle nog känna igen sig i den rådvilla romanfiguren i Nikolaj Tjernysjevskijs roman ”Vad bör göras?”:
”Jag frågade er nyss vad jag ensam kunde göra? Jag vet inte hur jag skulle börja. Och även om jag visste det – hur vore det möjligt för mig? En flicka är ju i alla sammanhang berövad sin frihet. Endast i mitt eget rum är jag oberoende. Men vad kan jag åstadkomma hemma i mitt eget rum?”
Som tidsfördriv läser han svårfattliga artiklar, väntar stoiskt på att bli ersatt av AI och dricker absurda mängder esoteriskt te. Trots det känner han sig allt oftare, som Robert Musil en gång skrev, ”till mods som om han hade varit född med en begåvning som det för närvarande inte fanns någon användning för”.
I Lev Tolstojs ”Krig och fred” ger hjälten uttryck för precis samma känsla:
”Men jag då? Vad ska jag göra? tänkte Pierre. […] Att leva med sådana olösliga livsfrågor var alltför plågsamt och Pierre kastade sig in i första bästa nöje bara för att glömma. Han besökte alla möjliga sällskap, han drack mycket, han köpte konst och byggde om huset, men mest av allt läste han. […] På morgonen, före frukosten, var alla frågor där igen, lika olösliga och skrämmande …”
På pappret har de precis allt. Ändå är det något som inte står riktigt rätt till
Ofrivilligt passiva karaktärer av detta slag återfinns i nära på varenda rysk 1800-talsroman. Den överflödiga människan är en person som ”i brist på övertygelser och i ett övermått av tid och möjligheter blir existentiellt lamslagen och oförmögen att göra någonting för sin omgivning”, som översättaren Nils Håkanson skriver i förordet till Ivan Gontjarovs ”Oblomov”. På pappret har de precis allt; de är eftersökta bland vänner såväl som friare, de kan konsumera i överflöd och är dessutom begåvade. Ändå är det något som inte står riktigt rätt till.
Aleksandr Pusjkin skildrar sin överflödiga människa Eugen Onegin som följer.
”Han vaknar efter tolv och finner
att livet i sin fåra rinner,
att samma brokighet består:
’i morgon’ liknar helt ’i går’.
[…]
Ånyo lättjan angav tonen
För att sin leda snart bli kvitt
han satte sig med ambitionen
att göra andras vet till sitt.
Nu sågs han ständigt böcker flytta,
han läste, läste – till vad nytta?”
På nästa seminarium diskuterar vi Donald Trumps nya forskningspolitik. Han har initierat en lista över ord som flaggas i federala forskningsansökningar, och även om konsekvenserna ännu inte är säkra vill han åtminstone motverka ”woke” forskning. Ord så som ”kvinna”, ”klimatförändringar”, ”historisk” och ”ojämlikhet” står på listan. Studenterna är tysta, jag kan inte få i gång dem. ”Är ni ledsna?” frågar jag till slut.
De samhällsstrukturer som gav upphov till Rysslands överflödiga människor är inte svåra att finna. 1800-talets tsarfurstendöme pendlade mellan varierande grader av despotism, men vid Nicolas I tillträde 1825 nådde repressionen nya höjder. Över en natt centraliserades statsapparaten och det lilla politiska inflytande aristokratin tidigare innehaft gick upp i rök. Massförvisningar till Sibirien blev legio, och den som led samvetskval över samhällets orättvisor kunde inte göra något åt dem.
Författaren och socialisten Aleksandr Herzen sammanfattade situationen som att ”alla är övertygade om att tiderna är dåliga; men var och en är lämnad åt sitt eget öde när det gäller att hitta en väg ut”. Materiellt överflöd i kombination med maktlöshet menar han resulterade i ”en slags intellektuell överflödighet som förlorade sig i det ytliga livet, i sensuell njutning och i en outhärdlig egoism”.
Inte ens i fiktionen fick karaktärerna ägna sig åt det politiska. Tsaren censurerade kvickt bort de åsikter som Eugen Onegin förespråkade och förvisade Pusjkin själv till Sibirien. Ja, ”han läste, läste – till vad nytta?”
Det är kanske inte så konstigt att unga hellre ansluter sig till kyrkor och strömningstjänster än till partier
Även i Sverige har möjligheterna till samhällsförändring förändrats. Efter 40 år av nyliberalt stålbad med internationella avtal som begränsar nationalstaten, aktivt motverkande av arbetarrörelsen och en mediamodell som svårligen kombineras med politisk diskussion är det kanske inte så konstigt att unga hellre ansluter sig till kyrkor och strömningstjänster än till partier. När medlen för förändring tycks saknas vänder sig den enskilde helt naturligt till det som låter dem glömma.
Den ryska 1800-talslitteraturen har dock ett parallellspår med en helt annan geist.
Första urladdningen kommer när Aleksandr Herzen ställer den förbittrade frågan ”Vem bär skulden?” i sin roman från 1846. Romanen tycks säga att det är samhällsordningens fel att folkflertalet lider och att de överflödiga inte gör något åt det.
År 1863 kontrar tidigare nämnda Nikolaj Tjernysjevskij med ”Vad bör göras?”. Romanen sprider sig som en löpeld över landet och långt utanför dess gränser, och vår egen August Strindberg skriver i ett brev till en vän: ”Denna roman har gjort epok i mitt författarlif. Läs den!!!!!!!”
”Vad bör göras?” är förvånansvärt peppig och varm, i jämförelse med Vladimir Lenins barska efterföljare med samma titel. Författaren menar att de begåvade och privilegierade bör söka efter ett handgripligt sätt att agera just i denna stund. Som illustrativt exempel startar protagonisten Vera upp en kooperativ fabrik som lyfter utarmade kvinnor ur fattigdom. Hon tillbringar nästan all sin tid på fabriken, och trots att dagarna är mödosamma tycks hennes liv vara uppfyllt av mening.
Romanen spred sig som en löpeld innanför och utanför Ryssland och enligt kritikern Joseph Frank bidrog den som inget annat verk till den emotionella dynamik som kulminerade i den ryska revolutionen. Suget att leva för något annat än nöjen tycks ha varit enormt.
Författaren avslutar med en direkt uppmaning till läsaren:
”Stig upp ur era hålor, mina vänner, stig upp, det är inte så svårt. Träd ut i det klara fria ljuset; det är härligt att leva där och vägen dit är lätt och lockande. […] Och hur mycket öppnare är inte hans hjärta för alla glädjeämnen, och hur många sådana finns det ej för honom! Försök bara – ja, det är utmärkt!”
Som tur är står samtidens medel för förändring redo att tas i bruk
I våras gick jag med i en slåtterförening i utkanten av Göteborg. Sedan 70-talet hade genomsnittsåldern i föreningen stigit stadigt, och dess medlemmar verkade ha accepterat att ängarna kommer växa igen så snart de inte längre orkar. I höstas dök så plötsligt tre killar i 20-årsåldern upp på ängen. Som en blixt från en klar himmel halverades föreningens genomsnittsålder och vi slog ängsarealer som fått stå över i årtionden.
Det händer något när man sveper med lien över ängen timme efter timme tillsammans med andra. Man sugs liksom in i en gemensam animalisk kraft, som får en att orka långt mer än vad som vore möjligt på egen täppa.
I Maksim Gorkijs ”En mor I” från 1906 gör modern en besläktad upptäckt när hon gått med i en upprorsrörelse mot tsaren:
”Hon förstod, att man kunde älska ett sådant liv trots dess faror, och såg suckande tillbaka på sitt förflutna, som släpade sig fram som en mörk och smal strimma. Inom henne utvecklade sig omärkligt ett lugnt medvetande om hennes behövlighet för detta nya liv; förut hade hon aldrig känt sig nödvändig för någon, men nu insåg hon klart, att hon var nödvändig för många, och detta var nytt och behagligt och kom henne att höja huvudet.”
För att inse att förändring är möjlig måste man nog bara börja. I tider av despotism är eskapism en förståelig om än bara delvis effektiv lindring, men som tur är står samtidens medel för förändring redo att tas i bruk. De gamla väntar otåligt på att de unga ska bära föreningarna och partierna vidare.
Det är en speciell känsla när vi går tillbaka på stigen efter dagsverket; stämningen är uppsluppen och liksom vaccinerad mot det mörka i världen. Det känns som att vi skulle kunna förvandla varenda kalhygge till en blomsteräng. Visst är det skönt att göra någonting, smilar jag mot en av de nya ynglingarna. Ja, det är så skönt, svarar han med en livfull glimt i ögat. Vi kunde inte vara mindre överflödiga.
Läs mer:
”Putins krig kräver kritisk läsning av de älskade ryska klassikerna”
Michail Sjisjkin: ”Det går att rädda den ryskspråkiga kulturen”
