1971 blev ”Djävlarna” totalförbjuden i Sverige. Det blev bråk. Granskningsnummer 110 269 på Statens biografbyrå är ett av den svenska censurhistoriens mest berömda ärenden. Regissören bakom ”Djävlarna” (”The devils”) var engelsmannen Ken Russell. Russells film om ”Svansjön”-kompositören Pjotr Tjajkovskij hette ”Music lovers” och blev känd för sexscenerna. När provokatören sedan fick händerna på en historia om häxprocesser på 1600-talet och inkluderade besatta nunnor, böldpest, tortyr, en abedissa som var flagellant och en präst med smak för oskulder, var det bara för den goda smaken att ställa in sig på water boarding.
”Djävlarna” byggde på verkliga händelser. År 1634 sades nunnor i franska Loudun ha blivit besatta av demoner. Stadens makthavare piskade upp en hysterisk stämning kring en uppstudsig präst. Han torterades och brändes sedan på bål. Häxprocesserna i Loudon har inspirerat till flera verk, inklusive svenska Nobelpristagaren Eyvind Johnsons roman ”Drömmar om rosor och eld”.
På censurkortet anges inte specifika scener som grund till totalförbudet, bara ”Filmens offentliga förevisning förbjudes jämlikt § 3 i biografförordningen (förråande).” Det togs för givet att det var scenerna med prästen Grandiers (Oliver Reed) utdragna död som var för magstarka. Prästen ska bekänna att han förlett nunnorna. De två narraktiga uppspelta torterarna har en hel uppsättning vidriga redskap. Anblicken fyller både Grandier och publiken med fasa.
Prästens ben spänns fast i en sorts lådor, där de krossas med träkilar. När det är dags för avrättning får han kräla till bålet.
Prästens ben spänns fast i en sorts lådor, där de krossas med träkilar. När det är dags för avrättning får han kräla till bålet. Döden blir långsam. Russell ville ge en tydlig bild av hur inkvisitionen arbetade, allt var baserat på fakta, sade han. Det är svåruthärdliga bilder, samtidigt gör Ken Russell som Alfred Hitchcock gjorde med duschmordet i ”Psycho” (1960), vi ser mycket mindre än vi tror, åskådarens fantasi gör jobbet.
När ”Djävlarna” återkommer och väcker minnen inser jag hur mycket filmupplevelsen under den tiden påverkades av censuren. Från 1911 till 2010 måste film som skulle visas offentligt i Sverige godkännas av Statens biografbyrå. Så länge filmcensuren fanns, oavsett vad man tyckte om den, framstod film som en konstform som kunde vara farlig.
Runt 1980 ändrades policyn, censuren vidtog sällan åtgärder mot det som fick 15-årsgräns. Men decennierna innan, när filmen testade gränserna, var censurbråken ett inslag i filmkulturen. Det blev bråk när Ingmar Bergmans ”Tystnaden” 1963 inte censurerades, trots sexscenerna, och när Sam Peckinpahs ”Jakten på Alfredo Garcias huvud” (1974) klipptes så att den blev obegriplig.
Rabaldret kring ”Tystnaden” är en illustration av problemen med censuren. Bergmans film hamnade på förstasidorna när en riksdagsledamot för Högerpartiet, nuvarande Moderaterna, ställde det ansvariga statsrådet mot väggen. Ecklesiastikminister Ragnar Edenman måste förklara ”den flathet som visats mot Ingmar Bergmans ’Tystnaden’, där perversiteter och andra sjukliga ruskigheter framställs”.
DN:s rapport från riksdagen inger blandade känslor. Högerpartisten Isacson låter lite uppjagad. Samtidigt känner jag viss förståelse när det framgår att topplocket gick efter att han tagit med familjen, inklusive tre söner, till filmen där, bland annat, Ingrid Thulin onanerade av hjärtans lust. Det måste ha varit en jobbig biokväll för familjen Isacson.
Debatten demonstrerar att censuren innebar att allt som visades på bio kunde sägas vara statligt godkänt. Ministrar fick ett oönskat ansvar för Bergmans ruskighet. Censuren hade också en tendens att styra publiken mot det som bedömts som olämpligt. ”Tystnaden” blev Svensk Filmindustris dittills största publiksuccé, enligt Filminstitutet.
Russells film förbjöds i augusti 1971. Efter överklagande släpptes den fri av regeringen och fick premiär i februari 1972. Jag var då 14, och såg filmen först några år senare på Cinemateket i Filmhuset. Det var laddat. I salongen var vi alla medvetna om att vi såg en film som varit totalförbjuden. I denna tidning hade kritikern Mauritz Edström debatterat med censurchefen Gustaf Lindenbaum. Biografbyrån hade förbjudit filmen eftersom den var ”förråande och skadligt upphetsande”. ”Jag har lika svårt att förstå någon av de båda motiveringarna” skrev Edström.
Censuren var ett problem för distributörerna, samtidigt något de kunde slå mynt av. Nästan ingen reklamfras kunde toppa ”ENLIGT REGERINGSBESLUT FRISLÄPPT UTAN KLIPP!”, som Warner-Columbia skrev i premiärannonsen. För mig har fortfarande titeln ”Djävlarna” en särskilt hotfull klang.
Det fanns ganska mycket politisk vilja att lägga ner censuren. Men det fanns folkligt motstånd. Efter alla år av granskning kändes det otryggt att släppa filmen fri för vuxna. Få insåg hur knasig verksamheten var. Ingrepp byggde helt på formuleringar som levt med sedan instiftandet. Och vem var Gustaf Lindenbaum? En idrottsintresserad jurist som under många år chefade på censuren samtidigt som han var ordförande i Svenska konståkningsförbundet. Det var absurt att Mauritz Edström, en av Sveriges bästa filmkritiker, skulle debattera med honom.
Russell hade avsett att ”Djävlarna” skulle vara upphetsande, eller om ordet möjligen var yrselframkallande. Han öste på och karikerade. I memoarerna kallar han sig ”filmbranschens äldsta enfant terrible”. Många tog anstöt. I en tv-debatt mötte Ken Russell The London Evening Standards kritiker Alexander Walker. Walker hade beskrivit filmen som ”monstruöst oanständig”. Russell slog Walker i huvudet med en hoprullad Evening Standard med recensionen, en sving som gick till den engelska tv-historien.
Mauritz Edström tyckte inte att ”Djävlarna” var bra. Russell var en begåvad regissör som ”slinter ut i allehanda svulstigheter”. Jag undrar om Edström, som dog 1987, skulle ha ändrat sig om han sett om den i dag. Jag tycker att den åldrats väl. Svulstig och barock, som han skriver, men bilderna, av David Watkin, håller för det. De är fantastiska och uppfinningsrika. Skådespelarinsatserna av bland andra Oliver Reed och Vanessa Redgrave är fulla av energi. Scenografin av den blivande regissören Derek Jarman är sevärd i sig.
Fast för säkerhets skull bifogar jag några rader ur premiärannonsen: ”DJÄVLARNA – ÄR INTE EN FILM FÖR ALLA — VI KÄNNER VÅRT ANSVAR ATT GÖRA ER UPPMÄRKSAMMA PÅ DETTA”.
Fakta.”Djävlarna”
Historiebaserat brittiskt skräckdrama om dels bygger på en pjäs av John Whiting, ”The devils” och dels på Aldous Huxleys dokumentärroman ”The devils of Loudun”.
Vanessa Redgrave och Oliver Reed gör huvudrollerna i filmen som utspelar sig i Frankrike under kardinal Richelius tid.
Fick sin världspremiär på filmfestivalen i Venedig 1971 där den belönades med Pasinetti-priset som delas ut av italienska filmjournalister. Vid sidan av ”Djävlarna” är den kontroversiella britten Ken Russell (1927-2011) mest känd för filmer som ”Tommy” (1975) och ”Legenden om den vita ormen”.
”Djävlarna” kommer bland annat att visas på Bio Capitol i Stockholm den 8 oktober med en introduktion av författaren Torbjörn Elensky.
Tom Tykwer om ”Babylon Berlin”: ”Öppna demokratier har alltid varit en måltavla för auktoritära krafter”
Läs mer om film och tv i DN
