Under en oansenlig gravsten på en kyrkogård strax söder om Paris vilar Jules Rimet. En liten plakett förkunnar att han levde 1873–1956, det är allt.
– Han var Fifa-ordförande i över trettio år och under den absolut viktigaste tiden, när de lanserade fotbolls-VM och blev globala, säger Simon Kuper, vars nya bok inleds med jakten på Jules Rimets minne.
Till skillnad från hans samtida landsman Pierre de Coubertin som återstartade den moderna olympiska historien, förstod Rimet att pengar var en nyckel här. Olympiska spelen rådde länge under ett strikt amatörmässigt regelverk. Deltagarna fick inte göra kommersiell framgång och kom således främst från den borgerliga miljö där pengar redan fanns.
Fotbollen var något annat, en lagidrott främst utövad av arbetarklassen. Prispengar var, enligt Rimet, en nödvändighet för att kunna satsa.
Man kan förstås fråga sig vad Jules Rimet hade tyckt om dagens ekonomiska utveckling inom fotbollen, men Simon Kuper har åtminstone hittat några saker som binder samman Fifa vid det förra sekelskiftet med dagens hyperkapitalistiska fotbollsmaskin.
– Idén redan då var att fotboll skulle vara en garant för fred. Rimet ledde Fifa genom två världskrig och trodde genuint på den tanken. Och det spelade ingen roll om ett land är en diktatur, man måste se förbi det. Tyskarna var nazister och Rimet var inte det, men ”vi kan alla vara vänner ändå”. Om man är en global organisation kan man inte bry sig så mycket om demokrati eftersom många länder helt enkelt inte är demokratier.
Det är inte heller Fifa fullt ut längre, anser Simon Kuper.
– Det har blivit en sorts autokrati. Det finns ingen opposition, vilket gör saker väldigt enkla. Sepp Blatter hade på sin tid en massa delegater som suttit där i evigheter, men efter 2015 (då FBI slog till mot hela Fifas etablissemang i en gryningsräd) försvann många av dem. De nya är mycket svagare. Och Infantino känner väl ”jag är fotbollens president, det är som att vara president över ett stort land” och får respekt av Trump. Infantino har mycket av Trumps fåfänga själv.
Fakta.De har suttit längst tid på posten som Fifa-ordförande
33 år: Jules Rimet (1921–1954)
24 år: João Havelange (1974–1998)
17 år: Sepp Blatter (1998–2015)
12 år: Stanley Rous (1961–1974)
12 år: Daniel Burley Woolfall: (1906–1918)
10 år: Gianni Infantino (2016–pågående)
Hur tror du att VM blir?
– Vi kommer att få se ett anti-Trump-VM. Trump har aldrig varit mindre populär än nu. Och nio av elva spelorter i USA har borgmästare från Demokraterna, där stämningarna är extremt anti presidenten. Han kommer att bli utbuad om han dyker upp på någon arena. Han gick ju inte på Super Bowl av rädsla för det.
Simon Kupers första VM som journalist var som 18-åring och bestod i att skriva matchrapporter från pojkrummet för fotbollsmagasinet World soccer (”de trodde garanterat att jag var äldre”). Han har täckt de flesta mästerskap som utsänd för Financial Times, där han numer skriver krönikor om politik och vardagsliv i Paris. Det stora genombrottet kom 1994, då han lyckades övertala förlaget Orion att betala ett förskott som skulle täcka resor mellan 22 länder för att skriva en bok om fotbollens globalisering.
32 år senare har det gått viss inflation i fotbollsjournalistik med ”sociologiska angreppsvinklar” – undertecknad kan inte friskriva sig från ansvar – men 1994 var det fortfarande ett hantverk som mest bestod av matchrapporter och skarpa opinionstexter.
Simon Kupers ”Football against the enemy” kom i en tid då fotbollen höll på att gå från provinsiell verksamhet till att bli en ekonomisk och global angelägenhet.
I samma veva publicerade Nick Hornby ”Fever pitch”, världens mest kända roman om ovillkorligt supporterskap.
– Jag läste den medan jag skrev min bok och minns att jag tänkte att det var något helt nytt. Den var fantastisk och visade att fotboll är ett brett ämne.
Varför tog det så lång tid innan ni knäckte koden?
– Vi har en väldigt skarp uppdelning mellan högt och lågt i Europa. Fotboll är ett ”lågt” ämne, inget som intellektuella ägnar sig åt. Det tog lång tid att tvätta bort den tanken.
– Jag tillbringade ett år i USA när jag var i tioårsåldern och började läsa stora amerikanska författare som skrev om baseboll. Jag minns att jag läste något John Updike hade skrivit och tänkte ”wow, den här Updike är jättebra!”. Men jag visste inte att man kunde göra det med europeisk fotboll, det kom ju inte förrän i början av 1990-talet.
Det kom, ska tilläggas, för att Kuper inledde trenden. ”Football against the enemy” blev snabbt den nya fotbollsjournalistikens standardverk. Den har tryckts i otaliga upplagor, sålts i flera hundratusen exemplar och används än i dag som kurslitteratur på universitet.
Simon Kuper vill, föga förvånande, inte gå med på att boken ändrade fotbollsjournalistiken på egen hand. The Times recension blev oavsett en långlivad blurb för kommande upplagor: ”Om du gillar fotboll – läs den. Om du inte gillar fotboll – läs den.”
I vår kommer den ut igen, med ett nytt förord.
– Det är udda att läsa något man skrev när man var 23. Jag tycker fortfarande att den är rätt bra. Med ”Football against the enemy” åkte jag till Brasilien, där jag aldrig varit förut och ja, varje rum man kliver in i är liksom nytt. Jag intervjuade Roger Milla och Bobby Charlton och minns att jag tänkte ”wow, så här är alltså fotbollsspelare”. Det var en massa saker jag inte visste, mina ögon var vidöppna och det fanns inget internet där man kunde hitta all information.
Fakta.Simon Kuper
● Föddes i Kampala i Uganda 1969, föräldrarna var sydafrikaner. Pappan var antropolog och familjen flyttade runt mycket. Knuten till Financial Times sedan början på 1990-talet.
● Utkom med boken ”Football against the enemy” 1994, som blev den nya fotbollsjournalistikens portalverk. Kuper reste över hela världen och beskrev fotbollens plats i samhället och historien.
● Har utkommit med en lång rad fotbollsböcker sedan dess, däribland ”Soccernomics”, ”Ajax – the Dutch, the war”, ”Football men”, ”Barça – the rise and fall of the club that built modern football”. Simon Kuper publicerar också löpande fackböcker i andra ämnen, som ”Chums”, om den brittiska politiska eliten och ”Impossible city” om sina 20 år i Paris.
● Bor i Paris med tre barn och frun Pamela Druckerman, som är författare och journalist på New York Times.
Inför sitt tionde fotbolls-VM som journalist hade Simon Kuper mer eller mindre räknat med att landslagsfotbollen skulle ha hamnat i skymundan. Enligt all marknadsmässig logik borde fotbolls-VM tappa i publikintresse: Det som för 50 år sedan var en sällsynt chans för det stora flertalet att se internationell fotboll på daglig basis är nu ett mästerskap som trängs in mellan Champions League-finaler och uppskruvade försäsongsturnéer för de stora klubbarna.
Den bästa fotbollen, kvalitativt sett, spelas inte längre i landslagen, som samlas några gånger om året och är begränsade till ett geografiskt urval. Överraskningsmomenten och doldis-genombrotten har också i princip försvunnit, i takt med att fotbollen scoutas på alla nivåer. Och ändå tycks aptiten på VM inte ta slut.
– Jag tror det handlar om VM som en gemensam upplevelse. För 30 år sedan tittade alla på samma tv-program. Sedan gick man till jobbet eller skolan och alla hade sett samma sak. Det är borta nu, för alla tittar på olika saker. Det enda som återstår som en nationell erfarenhet är VM-matcher. Det är det största vi har.
Simon Kupers nya bok ”World cup fever” utgår från anteckningsböcker som han fört under nio fotbolls-VM. Läsaren får träffa medelålders ryska kvinnor i Nizjnij Novgorod som pluggar franska, hyr ut rum under mästerskapet 2018 och brinner av längtan att få interagera med västerlänningar. Vi får följa med till Tyskland 2006, då landet för första gången sedan andra världskriget kunde tillåta sig att drabbas av nationell yra utan problematiska förtecken.
VM i Sydafrika 2010, som såldes in som en garant för framtida jobb och välfärd, ägnar Kuper två kapitel. Slutsatsen är den som VM-värdar nästan alltid tvingas dra; det ekonomiska miraklet uteblev och de oändliga resurserna som lades på arenor och infrastruktur hade gjort bättre nytta någon annanstans.
– Ingen talar om VM där längre. Det är som att det aldrig ägt rum. Jag tror att väldigt många politiker i Sydafrika känner att det här var ett svek och en skam, mer än ett stort ögonblick i sydafrikansk historia.
Simon Kuper var en världsmedborgare långt innan det blev ett skällsord. Han föddes av just sydafrikanska föräldrar i Uganda 1969. När han var barn flyttade familjen till Nederländerna, med bland annat en avstickare till Göteborg under ett år.
I 20-årsåldern pluggade han i Berlin när muren föll och senare på Oxford.
Han är gift med den amerikanska journalisten Pamela Druckerman och bosatt i Paris sedan över 20 år, med undantag för några år i Spanien och USA.
Deras barn är fransmän. Simon Kuper håller på Nederländerna i fotboll.
– Det är en fast punkt för mig som har flyttat så mycket. När man är 56 är man inte samma person som när man är åtta. Man flyttar hemifrån, föräldrar dör, folk skiljer sig. Men i VM spelar lagen i samma färger som tidigare. När jag ser Holland 2026 är det inte så stor skillnad från 1978, medan allt annat förändrats i livet. Upprepning ger trygghet.
Att hans egna barn vann ”sin” första VM-titel 2018 då Frankrike blev världsmästare har dock haft sitt pris. De har börjat tycka synd om sin pappa, som får vänta på Nederländernas första triumf.
– Den värsta känsla man kan ha som förälder. Det har förstört familjens auktoritetshierarki totalt!
Röster om Simon Kuper
Mattias Göransson, grundare av fotbollsmagasinet Offside:
”’Football against the enemy’ var en inspirationskälla när vi startade Offside. Simon Kuper använde fötterna i stället för tangentbordet. Han är förstås en finurlig skribent, men han är hela tiden ute och gör fotarbetet. Många som läste honom tyckte att det var intellektuellt, men för oss var det hederlig gammaldags reportagejournalistik. Han ser en massa matcher, åker hem till folk och träffar dem.
Det andra är hans väldigt fina humor. Han planterar små saker i texten, han är väldigt nedtonad, blåser aldrig upp sina poänger. Det får mer effekt: Skriver man att nu jävlar kommer något spännande så förtar man det. Kuper är väldigt bra på att hålla en låg balanserad ton. Man blir överraskad på riktigt, det bara händer saker när han skriver.”
Malena Johansson, reporter på DN (tidigare sportreporter med fokus på fotboll):
”Runt 2008 hade jag en blogg med undertiteln ’Roma förklarar världen’. Ett försök till självironi, för Simon Kuper-idén om att skriva om fotboll som något som speglar och till och med påverkar samhället såg jag som för idealistisk. Samtidigt, var det inte det jag gjorde själv? Böckerna från ’Football against the enemy’s era, som när Pete Davies följde Englands landslag inifrån eller Bill Buford försökte förstå huliganer, behandlade fotboll som ämne för reportage, som något att undersöka utifrån. Det tilltalade en medelklassunge som mig, som tyckte sportjournalistiken var hycklande när den svängde mellan att heja på och såga. Fotbollen är en del av samhället. Och den har gett mig många bra stories.”
Erik Niva, Aftonbladet och Viaplay:
”’Football against the enemy’ är den enskilt största anledningen till att jag gör det jag gör i dag, på sättet som jag gör det. Jag hittade den när jag bodde i England, 1997, och då hade det redan gått flera år sedan den publicerades. Det spelade ingen roll, för den visade mig vägen in i en helt annan sportjournalistik, en fotbollsjournalistik jag inte visste fanns. Det här var fotboll som omvärldsanalys, som kultur, som samhällskunskap. Ingen historiebok eller sociologisk kurslitteratur hade någonsin lärt mig mer – och snart 30 år senare är det fortfarande sant och giltigt.
Min övertygelse är att fotboll är den absolut mest effektiva genvägen vi har för att förstå världen. Det var Simon Kuper och ’Football against the enemy’ som gav mig den.”
Läs mer: Spelet om Iran och VM: Infantino på kollisionskurs med vännen Trump
