Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vilken förvirrande svårtippad final! Visst finns det en förhandsfavorit – Finlands Linda Lampenius och Pete Parkkonen. Men det är långt från stensäkert, och minst tio andra bidrag slåss om en plats i topp fem.
De senaste åren har det snarare varit regel än undantag att juryn och tittarna är oense, vilket innebär att någon som varken får juryns eller tittarnas högsta poäng kan bli minsta gemensamma nämnare och segla upp i topp. Och marginalerna kan vara mindre än många tror.
Tidigare i veckan publicerade New York Times ett stort och ambitiöst reportage om konflikterna runt Israels medverkan i Eurovision och den kris det lett till inom EBU. Det målar en otvetydig bild av hur Eurovision är långt från bara en glättig underhållningstävling, utan också en arena möjlig att utnyttja för kulturell påverkan och politiska ställningstaganden. Eller som New York Times uttrycker det: ”en välorganiserad kampanj av premiärminister Benjamin Netanyahus regering som omfamnade Eurovision som verktyg för att utöva soft power”.
Det har skett förr, om än kanske inte i samma skala. Ryssland har utnyttjat tävlingen för att provocera ukrainska myndigheter (som när man 2017 skickade en artist som brutit mot Ukrainas förbud mot att resa in i landet via Krim). Azerbajdzjan såg sin seger 2011 som politiskt viktig och det framkom senare uppgifter om köpta röster. Ukrainas seger 2022 ska man heller inte glömma – då lyckades man trumma upp brett stöd för det nyligen invaderade landet och segern (med en låt som knappast hade vunnit ett annat år) blev starkt symbolisk.
Vad New York Times granskning också visar är hur lite det krävs för att påverka resultatet. I vissa länder är det såpass få som röstar att en liten effektiv kampanj kan avgöra hela resultatet. I Spanien i fjol hade det enligt New York Times räckt med knappt 500 personer som röstade 20 gånger var, för att knipa tittarnas tolvpoängare. EBU:s nya regler har halverat antalet tillåtna röster till tio, men det förändrar inte situationen nämnvärt. Mer effektivt hade varit att bara tillåta en id-identifierad röst per person – men en sådan lösning hade väl varit för ekonomiskt kännbar för EBU.
Jurygrupperna väger upp – men det har historiskt funnits flera tillfällen där man starkt kunnat misstänka antingen ren jurykorruption, eller jurygrupper som helt enkelt pratat ihop sig på förhand om att sänka ett visst land av strategiska skäl, så det är knappast heller ett vattentätt system.
Så vad är det ens att vinna Eurovision? I ett allt mer konflikttyngt och komplext Europa riskerar tävlingsformen att snarare handla om att två tänkbara sorters vinnare ställs mot varandra: Ett politiskt motiverat bidrag med starka opinioner eller kampanjer bakom, mot en låt som lyckas nå genom rutan i stunden för vanliga slö-tv-tittare i sofforna och juryrummen. I fjol var de bidragen Israels respektive Österrikes – Österrike vann. I år är det förmodligen Israels respektive Finlands (eller möjligen Australiens).
Och Felicia då? Nej, det här är bara inte Sveriges år. Hur snyggt numret än är och hur hårt Felicia än jobbar så drunknar det bland starkare personligheter och tydligare låtar. Men med tanke på alla turer kring årets tävling, och ett budgetkrisande SVT på det, är det kanske ett bra år att lägga sig platt för våra grannar på andra sidan Östersjön. Heja Finland!
Läs mer:
Bäst och sämst? DN:s Hanna Fahl sätter betyg på alla finallåtar
Fest möter bombhundar när Eurovision tar över Wien
