Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Hanna Rajs
”Klamra”
Albert Bonniers förlag, 180 sidor
Att sorg har olika faser är ett skumt påhitt. Sorgen är inte symmetriskt ordnad, den är kaos, som när en spindel på LSD bygger nät.
Det finns dock ett slags psykedelisk logik i efterdyningarna av en förlust: från att ha snurrat runt överallt samtidigt i den overkligt trassliga spindelväven kan man så småningom välja att zooma in eller zona ut.
I Hanna Rajs förra diktsamling, ”Samma, mamma”, zoomade hon in på sin döende mor. Det var en förtvivlad närstudie i utplånandets fysiska och känslomässiga tumult. I nya boken, ”Klamra”, vidgar hon i stället vyerna genom att ”spinna stora nät” av sorgen, bland annat med hjälp av judisk mystik.
Diktjaget gör desperata försök att återuppväcka mamman från de döda. Hon klamrar sig fast vid en relation som inte längre finns, och ”Allt är bara så annorlunda/ från hur jag inte vågade föreställa mig att det skulle vara”.
Men det kabbalistiska räknandet i dikterna, undersökningen av nivåer och element i Livets träd, är det andligt sökande eller psykotisk flykt från smärta? Och om ekvationen går ihop, kommer hon då att få kontakt med Gud, eller med sin mamma?
Hon lever dubbelliv, känner sig både död och levande eller kanske ingetdera, tills den fullständiga jagupplösningen inträder: ”även om mitt hem är samma/ har jag blivit någonting annat/ någonting nytt/ inte 1 människa/ utan formlös”.
Och i formlösheten, eller om vi ska kalla tillståndet för magiskt tänkande, kommer en insikt: ”vem är det egentligen som inte släpper taget”.
Diktjaget klänger alltså på ett spöke som klänger tillbaka. Dålig idé. Även i fiktionen är de odöda extremt osköna. Tänk zombieapokalypsen. ”Jurtjyrkogården”. Tänk Golem.
Mycket riktigt drabbas hon snart av skräckfilmsvisioner om att varken duga åt Gud eller den döda. Vem är det egentligen som hemsöker vem? Hon känner sig besatt av en dybbuk, blir en osalig ande, och kanske ska hon straffas inifrån. I något läge är rösten lika rasande som den demonbesatta tjejens rabiata vrål i ”Exorcisten”.
I den kusligaste sviten släpas diktjaget, eller om det är anden, till Gehenna av vilda, rasande djur. Hon har blivit oren.
Tyvärr riskerar Rajs här, för första gången i boken, att tappa läsare som är kritiska mot religiösa yttringar. Jag kan inte acceptera den sortens ordval. Moraliserande begrepp som orenhet, de är direkt farliga. Dessutom förtalas grisar, och det är obehagligt att dessa känsliga, kloka djur skildras som smutsiga.
Men kanske är det meningen att fula sig och vara vidrig, för i slutet av boken, i en diktsvit med grafiskt uppförstorad text som förstadiet till ett dödsskrik, börjar även själva språket rossla och lagga. Redan i förra diktsamlingen landade Rajs i att språket – och då ska man ha klart för sig att hon är en stjärna på nyskapande språk – är otillräckligt för att härbärgera sorg. Frågan är bara om ordens relativa ordning kan ersättas med religiös symbolik. Diktjaget erkänner att hon är trött på siffrorna.
Eftersom jag är ateist, tycker jag det är viktigt att religiöst interna referenser omges av gestaltande resonans, med profana erfarenheter och bilder, så att texten även kan tilltala andra än de redan frälsta. Rajs lyckas med det. I det stora hela är Klamra en stark och vacker diktsamling där jag finner många parallella klättertrådar till min egen känsla för existensens mystik och epifanier:
”Tiden klamrar sig inte längre
fast vid dom levande.
Ska man spara kläder kvitton,
saker du rör vid.
Strålar dina namn som glödande
ärr i din handstil?”
Jag vet inte om vi kommer till samma slutsats, men i min tolkning kan varken Gud eller mamma reparera existensens villkor. Vi fäktar i luften efter förlorade föräldrar, föder barn grensle över en grav. Vi är alla sorgliga spindlar i nät som snart ska spolas bort av regnet.
Läs fler texter av Aase Berg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
