Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
En bra sak med att ha dåligt minne är att det blir svårare att vara långsint. ”Hoppas du har förlåtit det där med piprensaren, vodkaflaskan och dina guppyfiskar?” säger någon gammal bekant och jag ler överseende: ”Ingen fara alls, tänk inte på det!”
Och sedan, tyst för mig själv, vaken klockan fyra på morgonen: ”Vilka jämra guppyfiskar?”
Detta fenomen gör mig, tror jag, en aning lättare att leva med. Det är svårt att i evighet älta ett gräl som man glömde redan dagen efter.
Men en sak har jag efter en månad fortfarande svårt att förlåta l’Amour. Det är nästan skilsmässoorsak att hon berättade om den skånska ugglan.
”Ho-oo?” Kanske lyssnade ni på radio den 29 mars. Där berättade Örkelljungabon Kurt-Arne Johansson om en berguv, sedan åratal ensam i skogen. ”Det har vatt likadant vartenda år”, säger Johansson. ”Den sitter och ropar länge och man hör inte nån annan hona eller nånting där i närheten.”
Och så får man höra honom: ”Ho-oo?”
MEN ALLTSÅ! Ni förstår ju! Jag kan inte sluta tänka på honom. Där sitter han fredligt på sin kvist, dag efter dag. Den snälle gamle ugglefarbrorn. Han vill bara uppleva kärleken en sista gång. Aldrig har han tänkt en ondsint tanke (om du inte råkar vara skogsmus, groda eller vattensork). Ett enda önskar han: hitta någon trevlig damuv att sällskapa med. Uggla söker fru. ”Det kanske gick åt pipan i går”, tänker han. ”Och i förrgår. Och förra året, och förrförra. Men i dag! Säkerligen! Ho-oo?”
Man kan säkert dra någon smart skribentparallell här, om Tindersamhället och om hur uven i Skåne skulle kunna representera den moderna människans alienation i tider av och så vidare. Men är inte uven, hans skogsdjupa ensamhet och hans sorgsna ”Ho-oo?” drama nog i sig?
Inte heller låter det som att det finns större hopp om framtiden. Inget tjejgäng av singelugglor tycks vara på väg att segla in över Örkelljungatrakten. ”Arten är sårbar och reviren i Skåne har minskat kraftigt”, berättas torrt.
Inslaget ska avslutas i dur, så det konstateras att det trots allt finns hopp för arten så länge den bara lär sig att sluta dö vid elstolpar.
Jag är osäker på hur det hjälper den sorgset optimistiske uven i Örkelljunga. Men jag blir glad i hjärtat av att han ännu inte störtat sig med huvudet före i en elstolpe utan sitter kvar där med sitt längtande hjärta, sitt hopp och sitt innerliga ”Ho-oo?”
Läs fler kåserier av Helmerson, till exempel om ett lyckligt kungapar på väg till jobbet.
