Ansiktet uppvänt mot kvällssolen, strålarna som kilar in genom tallens höga krona. Gräset ligger mjukt mot de nakna tårna – bortsett från de djupa andetagen är en av Sveriges största rappare alldeles tyst.
Han fokuserar på att skicka tung energi ned i jorden. Där nere, under blåbärsriset i Lill-Jansskogen i Stockholm, ska hans smärta och sorger bli gödsel åt allt som snart står i full blom.
Det är vad schamanerna har lärt Ulises Infante Azocar.
– Säg till förfäderna att vi tackar dem, mumlar han. All stress, all oro, all rädsla. Ta emot den som en gåva till Moder Jord.
Långsamt höjs rösten, snart ropar han ut sin tacksamhet.
– Allt regn, all snö, allt hagel! All is, alla glaciärer, alla moln! Rena oss! Rena oss!
Han öppnar ögonen, reser sig långsamt upp, sträcker på kroppen.
– Det är så här jag bibehåller mitt nya liv, säger han.
Stor har precis släppt sin femte skiva. ”Grindarna till Ithaka” handlar om att komma hem efter vingliga irrfärder, precis som Odysseus i det epos som titeln refererar till.
En passande tematik för en 39-åring som precis har börjat förstå sig själv.
– Jag har varit en sån perfektionist. Så hård mot mig själv. Men jag ser mig inte som en nykter alkoholist. För i dag förstår jag att det aldrig var spriten i sig det handlade om. Det var pressen jag satte på mig själv.
****
Plötsligt fanns han bara där, i slutet av 00-talet, en nykomling som i sitt uttryck var så självklar att han redan på debuten lät som en veteran.
Stor berättade i filmiska bilder: Stockholm svishade förbi i en evig natt, ljusskygga existenser och psykotiska tuggare i gatuhörnen. Passion, vanmakt, längtan – han var eldfängd för sin ålder, och togs emot som den självklare stilbildaren för en ny generation rappare. Hans första skiva hette mycket riktigt ”Nya skolans ledare”; över hans namn trycktes en stiliserad kungakrona.
Kraven på prestation faststämplad i den egna loggan.
– Jag hade inga andra intressen när jag växte upp, minns han i dag. Efter sommarlovet i sexan var jag rappare, bara det. Jag var tvungen att göra någonting fantastiskt.
Förväntningarna hemifrån uttalades aldrig, de fanns där ändå. Pappa Sergio Infante Reñasco var poet, gammelmorfar Rubén Azocar likaså – i 30-talets Chile hade han varit beundrad av självaste Pablo Neruda, Nobelpristagaren.
Att Ulises Infante Azocar själv hade blixtåtkomst till orden syntes på Youtube, där filmklipp visade hur rapparen vaknade i soffan i Latin Kings legendariska studio, tände en cigg och improviserade fram texter mer kvicktänkt än någon annan.
Konjaksflaskan som vajade i handen sågs som charmig hiphoprekvisita, knappast något varningstecken.
****
Han höjdes till skyarna fort, hade inte lätt att hantera att bli uppburen.
– Varje gång jag släppte en skiva fick jag fem av fem. Jag vann priser. Jag var Stor, den där duktiga rapparen. Men det var ändå inte tillräckligt bra, det har jag känt hela tiden. Och jag har haft väldigt svårt att hantera när jag inte har räckt till. När jag börjar tänka negativt så hör jag tusen röster i mitt huvud.
När pressen har blivit för omfattande har han saboterat, rivit upp, sjappat.
Så var det när han var liten och inte var nöjd med en teckning – genast revs den sönder. Så var det när han en vintermorgon för tio år sedan vaknade bakfull och la upp en bild på Instagram som deklarerade att han aldrig mera skulle göra musik.
Så var det i allra högsta grad sommaren 2018, när han fick chansen att medverka i TV4:s flaggskepp ”Så mycket bättre”.
Han visualiserade hur mäktigt det hela skulle bli: runt bordet där på Gotland skulle Christer Sjögren, Eric Gadd och Charlotte Perrelli bli alldeles tagna, kanske till och med gråta, av hans tolkning av Linnea Henrikssons ”Säga mig”.
Han hade författat en känslosam text om syskonskap, han hade samplat ”Ronja Rövardotter”, en av barndomens favoritsagor.
– Men jag kom till inspelningen och hade fortfarande inte lyckats skriva den andra versen!
Han sköt uppgiften framför sig, skulle få till det snart, säkert imorgon, tills det inte fanns något snart kvar, ingen andra vers och ingen förlösning, alltså ingen låt.
Ulises Infante Azocar försvann från inspelningsplatsen.
Sprang så fort han kunde, rakt ut över en blomstrande äng, mot skogen till.
Han pallade inte.
****
Med tiden skedde även annat. Rörelser kring honom, förändringar i sceneriet. Hiphopen flöt samman med revirstrider och människorov, rapreferenser blev legio i förundersökningar.
Musiker mördades.
På en bar på Södermalm satt Ulises Infante Azocar och undrade vad han skulle kunna tillföra i denna nihilistiska miljö.
– Hiphop blev så kopplat till mörker. Och jag var jävligt trött på rollen som rappare. Det där egospelet.
I studion blev det inte mycket uträttat. Men lyckligtvis fanns då denna krog på andra sidan gatan, dit gick han över och gafflade med bartendern och vem helst mer som ville höra på. Det brukade börja med ett par bärs, sen blev det rom, vodka, gin, ibland en Jack Daniels, innan det kom någon fladdrig figur som kunde bjuda på ännu starkare grejer inne på toaletten.
Det hände att han funderade på sina barndomsidoler, Bob Marley och The Beatles. Artisterna han hade börjat spela gitarr till, på helgkurserna i Rinkeby, musiker med ett annat uttryck.
– Varför kunde de sjunga om kärlek? De allra största har alltid kunnat det. Så varför blev det fel när jag försökte rappa om det?
Han visste att han behövde förändra sig. Men hur skulle han orka?
Han gjorde skisser på låtar. Kasserade dem. Gick över till baren och blev glad och gapig.
Stapplade ut i natten, vaknade i någon ny soffa, började om.
– I två år satt jag bara där och söp.
****
Vändningen startade som en lek. Ulises äldsta syster hade börjat intressera sig för andliga traditioner, och studerade under en schaman från Q’ero-folket – de sista ättlingarna till Inkariket.
Ihop med en familjevän läste Ulises en bok om att Moder Jords kundalini, den feminina urkraften, hade förflyttat sig till Anderna. I gränstrakten mellan Chile och Peru fanns enligt författaren nu jordens heliga livsenergi.
– Till slut bestämde vi oss: vi skulle åka på upptäcktsfärd! Skit samma om det var sant eller inte. Jag ville bara vara en sån där sjuk shuno som går och letar efter nåt i jorden!
Han skrattar för sig själv, hör ju hur flummigt det låter.
Men väl kommen till Peru hände saker i hans inre. Han lärde känna medicinmän, invigdes i tusenåriga metoder att åkalla växtrikets andar. I bergen var han frigjord från Stor, rapstjärnan – här blott en sökare bland andra. Genom färgsprakande syner, utlösta av psykedeliska kaktusar, öppnade han sitt sinne mot andevärlden.
I en av alla visioner uppenbarade sig Ulises morfar och uppmuntrade barnbarnet att fortsätta, visade att han var på rätt väg.
När Ulises kom tillbaka till Stockholm hände följande: han blev kär, och han slutade dricka.
Nu har det gått tre år och det gifta paret gör övningar tillsammans i den gemensamma lägenheten vid Tessinparken. Mona Mansour är terapeut och har lärt sin man tekniker för att möta det undertryckta.
Rösterna som har varit missnöjda med allt annat än det perfekta.
– Jag går in till det inre barnet och säger: nu har jag hackat på dig ganska mycket. Förlåt att jag har skrikit så på dig.
****
Ulises Infante Azocar går ner för trappan, förbi skivbackar dignande av jazz, till den lilla studion längst in i källaren i Hornstull.
Här har han suttit under vintern, ihop med producenterna Chords och Collén, två konstanter inom svensk hiphop. På ”Grindarna till Ithaka” har musikerna låtit sina respektive stilar smälta samman till en sprakande och polerad ljudbädd, perfekt för Stor att rappa över.
Colléns uppklippta soulsamplingar möter uråldriga besvärjelser möter Chords drömska orgelspel – ett sätt att närma sig den svenska trollskogen.
Det är som att höra tallarna prata, tänker sig Stor.
Hans bildspråk är livligt som förr, men storstadsmotiven har bytts mot skimrande himlavalv och gömda skatter som glittrar under ytan. Det här är hiphopen han försökte formulera för sig själv, innan han visste hur han skulle lyckas nå den.
– Jag har gjort det här albumet med en helt ny energi. Nu fattar jag faktiskt hur Bob Marley lyckades. För att skriva om trygghet behöver man vara i den vibrationen själv. Balanserad, med kärlek till sig själv.
Han har förstås känt prestationspress även under de här inspelningarna – det är trots allt hans första musik på tre år – men den här gången har han inte flytt undan.
I stället gått upp på övervåningen och mediterat.
– Jag kan prata med mitt mörker nu. Stå kvar i det. Och jag vet bättre när jag ska lyssna och när jag bara ska låta den tunga energin passera.
Han sätter på skivans avslutningsspår, en kärleksförklaring till sin fru, som mynnar ut i vågor som skvalpar mot en efterlängtad strand.
– Jag har börjat känna mig kraftfull som människa, säger han.
Läs mer:
Recension: Stor rappar om liv, död, kärlek och kåthet som bara han kan
