Idéhistorisk true crime om den eviga ordningen

Jag irriterar mig genast på denna boks märkliga paketering. ”Den radikala högern” för tankarna till samtida politiska fenomen, alt-right, Jordan B Peterson, Aleksandr Dugin, alltså nutid, ideologi, konflikt.

Men det boken faktiskt gör är något annat. Den är en kartläggning av en ganska smal idéströmning som rör sig mellan nyplatonism, sufism och esoterisk modernitetskritik. Den radikala högern finns där, men mer som ett möjligt utfall än som utgångspunkt. Kanske är boken en del av en bredare tendens, idéhistorisk true crime skulle man kunna kalla den, där perifera tankesystem dramatiseras genom sina mest spektakulära konsekvenser.

Mark Sedgwick, professor i arabiska och islamiska studier vid Aarhus universitet, har skrivit en historisk kartläggning av den så kallade traditionalismen, en löst sammanhållen filosofisk och religiös strömning som växer fram under tidigt 1900-tal.

Han följer centrala tänkare som René Guénon, Julius Evola och Frithjof Schuon och förankrar dem i nyplatonism och esoterisk religionsfilosofi. Det är europeiska modernitetskritiker som orienterar sig bort från den egna traditionen och söker auktoritet i såväl muslimsk mystik som västerländsk filosofi.

Mer intressant än samtidskopplingarna är dock själva tankestrukturen och en viss erfarenhet som tycks ligga under hela materialet.

Traditionalisterna tänker sig att alla religioner är olika uttryck för en gemensam urtradition, en metafysisk kärna bakom de historiska formerna. Det är i grunden en nyplatonsk struktur. En enhet som kommer till uttryck i mångfald, och som människan i någon mening har fjärmat sig från. Själen antas ha sitt ursprung i denna enhet och i vissa ögonblick kunna minnas den.

Under läsningen tänker jag på en särskild sorts erfarenhet som är svår att placera och som jag bara upplevt några få gånger. Den uppstår inte som en ny insikt, utan som något man kommer ihåg, utan att veta varifrån. Som när något plötsligt faller på plats i ett möte, i en röst, i ett samtal; som om världen, som annars känns splittrad, för ett ögonblick blir enhetlig.

Som när man ser en form i ett ansikte, i en rytm, i ett konstverk och upplever att den inte bara är vacker, utan nödvändig. Som om det fanns en struktur bakom det synliga, en geometri som allt annat bara är variationer av. En erfarenhet av skönhet, kanske, eller sanning.

Hos Platon beskrivs detta bokstavligt. Skönhet väcker minnet av formerna. Själen har sitt ursprung i idévärlden. Det man lär sig är i själva verket något man redan vet, men har glömt.

Hos de tänkare Sedgwick skriver om dras andra slutsatser av denna erfarenhet. Medan den i vardagen framstår som flyktig, något som uppstår, blixtrar fram och försvinner, behandlas den här som ett tecken. Det man upplever antas säga något om verklighetens struktur.

I traditionalismen blir igenkänningen inte ett undantag, utan ett bevis. En glimt av en ordning som alltid finns där, och som människan har fjärmat sig från.

Traditionalismen är därmed inte bara en metafysik, utan en historiefilosofi. Den utgår från att det funnits en ursprunglig ordning, och att historien sedan dess är ett förfall bort från denna enhet. Moderniteten blir i det perspektivet inte ett framsteg utan en upplösning. Individualisering och sekularisering framstår här som tecken på förfall: människan har blivit sin egen auktoritet.

Mot detta ställs inte fler val, utan lydnad inför något givet. Inte att skapa sig själv, utan att rätta sig efter en redan bestämd form.

I praktiken innebär det en hierarkisk ordning där vissa livsformer anses högre än andra.

Hos Julius Evola blir detta explicit. Människan ska stabilisera sin inre form, underkasta sig en högre princip och övervinna det som uppfattas som upplösning. I denna struktur kodas också skillnader mellan manligt och kvinnligt, ande och materia, form och kaos.

Liknande tankefigurer dyker upp i samtida miljöer. Hos Jordan B Peterson formuleras de i enklare termer. Ordning och kaos, struktur och upplösning, där det ena ges företräde.

Problemet är inte att dessa distinktioner görs, utan att de framställs som naturliga. Det som börjar som en erfarenhet, en känsla av att något faller på plats, förvandlas till en modell av världen. Och i den modellen blir vissa sätt att leva mer giltiga än andra.

Det märkliga är att Sedgwick inte placerar sin studie i relation till den bredare europeiska modernitetskritiken, till exempel den konservativa revolutionen eller Ernst Jünger. Där formuleras liknande erfarenheter av förlust, form och enhet, men redan i direkt relation till teknik, krig och politisk ordning.

I stället avgränsar han traditionalismen till ett snävare, esoteriskt nätverk kring René Guénon och hans efterföljare. Utan den kontexten framstår traditionalismen som mer isolerad, och mindre politiskt genomträngande, än den i själva verket är.

Boken gör ett svåröverskådligt material begripligt och visar hur en smal idéströmning kunnat få oväntad räckvidd

Detta är i sig rimligt, alla har vi våra käpphästar, men det får konsekvenser. För inom detta nätverk finns också tydliga politiska förgreningar. Julius Evola rör sig i fascistiska miljöer och utvecklar en uttalat hierarkisk och auktoritär livssyn, medan andra, som Frithjof Schuon, stannar i mer inåtvända religiösa sammanhang.

Resultatet blir att kopplingen till ”den radikala högern” framstår som både verklig och otillräckligt genomarbetad. Den finns i vissa centrala gestalter, men binds inte riktigt in i en bredare idéhistorisk kontext.

Detta är också där Sedgwicks bok är som mest begränsad. Den visar att kopplingarna finns, men inte riktigt hur de uppstår, hur denna historiefilosofi rör sig från abstrakt metafysik till konkreta livsformer och politiska ställningstaganden.

Vad man däremot får är en tydlig karta över miljöerna. René Guénon i Kairo, Julius Evola i mellankrigstidens Europa, nära fascistiska kretsar, Frithjof Schuon i religiösa gemenskaper i USA. Sedgwick visar hur deras tänkande rör sig mellan filosofi, religion och livsform, och hur det i vissa fall också får politiska uttryck.

Som kartläggning fungerar boken. Den gör ett svåröverskådligt material begripligt och visar hur en smal idéströmning kunnat få oväntad räckvidd.

Men den lämnar den avgörande frågan öppen. Vad det är i dessa idéer som upplevs som övertygande, och hur de rör sig från erfarenhet till övertygelse.

Läs fler texter av Isabelle Ståhl och andra av DN:s bokrecensioner.