Det har hänt att jag ringt till Skatteverket som ångesthantering, bara för att höra den automatiska rösten. Den är neutral, tydlig och vänlig: om något blivit fel kan du alltid börja om från början. Vi finns här för att hjälpa dig göra rätt.
Jag ringer dit för att världen är otydlig och lös. Efter min forskarutbildning försvann systemet som bar mig. Inga handledare, inga granskningar, ingen institution. Jag får ibland känslan av att ha tappat något: som om det nyss hängde på min arm. Jag vet inte vad. En väska, ett organ.
Därför ringer jag Skatteverket. Där finns spillror av en äldre ordning.
I den nya boken Byråkrati (red. Jenny Björkman, Makadam förlag) beskriver ekonomihistorikern Rasmus Fleischer hur byråkratin växte fram under 1800–1900-talen, när staten expanderade och nya samhällsproblem krävde specialiserad kunskap. Ett system av specialiserade enheter – byråer – uppstod, som arbetade med dokument, regler och rutiner, utförda av opersonliga experter.
Varje del av verkligheten fick en egen instans: barnavårdsbyrån, biografbyrån, centralbyrån för fingeravtryck, byrån för sötvattensfisket, vitamin- och husdjursbyrån.
Varför vitaminer och husdjur i samma kategori?
I förvaltningens blick hör de ihop: kroppar, näring, försörjning.
Samma rörelse skedde i psykiatrin. Tillstånd som tidigare var diffusa – lidande, oro, förtvivlan – skrevs ned, standardiserades, gavs namn och blev registrerbara och jämförbara.
Byråkratin producerar inte sanning, utan det mått som går att enas om. Den gör världen hanterbar. Friedrich Kittler har beskrivit hur det är skrivsystemen som gör vissa saker möjliga att tänka och registrera.
Jag tänker på en anteckning av Franz Kafka: att hans händer skulle kunna falla av om han tog upp dem ur fickorna. Kroppen sitter löst, verkligheten fäster inte riktigt. Kafka arbetade på försäkringskontor. Formulär, kategorier, rutiner. Han behövde sina fickor.
I en scen ur Agnieszka Hollands film ”Franz K.” talar kollegorna om att asbest är framtiden. Risker, kapital, framtid. Men Kafka börjar lyssna på ett annat ljud: vatten som droppar i ett hörn. Han kan inte sluta. Till sist börjar han skratta och måste lämna rummet.
Det är inte en protest. Det är bara att systemets allvar inte riktigt fäster.
Byråkratin kan också förstås som en form av magi: ritualer, formler, dolda logiker. Något jag ofta saknar. På mitt frilanskontor i en källare sitter vi utspridda och arbetar tyst. Ett gammalt el-element som kan börja brinna står i hörnet. Någon har hörselkåpor och svär lågt. Först störde det mig. Sedan började jag gilla det. Det är i alla fall mänskligt. AI:n svär aldrig.
Den språkliga precisionen är hög. Något annat mindre stabilt. Ingen i mitt rum har körkort. En har försökt tre gånger, en annan fem. Själv skulle jag aldrig våga sätta mig bakom ratten. Personbilismen bygger på en tilltro till det egna omdömet som jag aldrig riktigt haft.
Jag har alltid haft svårt för möblerade rum. Jag går långsamt för att inte stöta i något. Jag gör kaffe utan mått. Det blir odrickbart. Jag hatar regler. Jag längtar efter dem.
Antropologen David Graeber föreslog att fantasy är byråkratins motsats. I fantasy kan allt hända. Reglerna är oklara, kampen avgörs i stunden. Byråkratin lovar något annat: att samma regler gäller för alla. Inget godtycke. Inga mysterier.
Den skiljer arbete från känslor och standardiserar världen. Den sparar allt: beslut, utkast, invändningar. Det finns ett arkiv. Det är därför den kan fungera som en hand att hålla i när det blåser.
Och därför kan den bli farlig. Hannah Arendt beskrev det som ett tyranni utan tyrann: ett system där ingen längre bär ansvar.
Medievetaren Anne Kaun beskriver AI-system som den nya tidens effektiva byråkrater. De sorterar, svarar, fattar beslut, ger råd. Men de saknar byråkratins dokument, dess spårbarhet och dess möjlighet till insyn.
AI simulerar auktoritet. Den ger ingen stadga. Jag frågar AI:n om allt: hur länge man håller ögonkontakt, hur man svarar någon vars närstående dött, hur man bär en skjorta.
”Håll blicken i 0,5 sekunder.”
”Sätt dig långsamt, ställ dig upp utan tvekan.”
Jag slutar fråga andra människor. Jag vill inte vara till besvär. Och varför skulle man ens behöva fråga? Jag borde veta vid det här laget. Men det finns ingen instans för det.
På kontoret frågar man inte om läget och absolut inte om kaffe. Jag gjorde det en gång. Personen backade ut ur rummet och sa:
”Blanda inte in mig i nåt.”
Det är inte ovänligt. Det är ett sätt att hålla ordning.
Jag frågar Chat GPT hur man bjuder in till en aw.
”Låt oss tänka strategiskt”, svarar den.
Jag slutar säga ”jag vill” och börjar säga ”det vore bra om”. Eller ”enligt planen”.
Det fungerar.
En eftermiddag säger en av de andra plötsligt: ”Får jag fråga dig en sak?” Han undrar om han får avboka ett möte. Inte om det går, utan om han får.
Jag säger att det borde gå bra. Vi försöker hitta en formulering som håller. Jag säger att det hade varit enklare om det gällde en begravning. Då hade det funnits en tydlig kategori.
Sen inser jag att jag faktiskt vet svaret. Utan AI. Jag har en magkänsla. Kanske är den ändå bättre än byråkratin. Kanske kan vi vara varandras instanser, i brist på byråer.
Läs fler texter av Isabelle Ståhl.
