Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Löprundan skulle vara lugn och kontrollerad. De ska tydligen helst och mest vara det. Långsamma. Tråkiga.
Kroppen kändes bra och då kom tankarna som dyker upp oregelbundet men hyfsat frekvent.
Det mesta i livet är kontrollerat, reglerat, planerat. Måste verkligen löprundorna vara det?
Tänk om man skulle ta och blåsa liv i det här passet. Tänk om jag skulle testa att springa den här distansen under den där tiden. Klart jag skulle.
Skallen sade åt mig att köra. Inte känna.
Farten drogs upp. Kilometer efter kilometer avverkades. Skallen sade åt mig att köra. Inte känna. Klockan sade (den kan inte säga mycket, fattar inte funktionerna på ”riktiga” löparklockor) att pulsen tryckte mot tröskeln där blodet blir syrefattigt. Klev över tröskeln mer och mer. Benen stramade men drivet i steget fanns kvar. Magsyran bubblade och blandades med smak av blod. Jag älskade det. Visste att efter-kicken väntade.
Det var som ett löppass i de sena tonåren. Då tränade jag nästan alltid så här. För 40 år sedan.
Tiden blev inget man skryter om när börsdirektörer lunchar. Det var bara ett mål för mig själv. Frun undrade mest vad jag hade hållit på med och varför.
Det gjorde snart en annan person också.
Hela eftermiddagen var jag upptrippad på endorfiner. Baksmällan kom med en frågespalt.
Av svaret förstod jag att det jag hållit på med, det var bara att lägga ner.
Per ”Pliggen” Andersson svarar på tränings- och hälsofrågor i Svenska Dagbladet. Han var läkare för skidlandslaget när Johan Olsson och Charlotte Kalla toppade sina karriärer.
En man undrade hur man skulle träna när man blev äldre. Av svaret förstod jag att det jag hållit på med, det var bara att lägga ner. Det var till mer skada än nytta på grund av den höga skaderisken.
Visst, även en 58-åring som jag kan (och ska ibland) se till att bli riktigt trött under träningspassen men då ska det vara i korta, kontrollerade och planerade sekvenser. 80 procent av all träning ska vara lugn.
Jo, jag vet det där men det händer (antagligen för ofta) att jag får feeling när jag springer och så kör jag skiten ur mig. Tror det är en gubbkris för att se om jag fortfarande pallar.
Och varför skulle det vara så farligt?
Jag ringer ”Pliggen”. Det låter som att han läst mina tankar.
– Du vill ju ha dina hälsoeffekter både nu och om 15, 20, 30 år. Ju äldre vi blir, desto mer sårbar blir kroppen och desto mer noggrann behöver du bli med träningsplaneringen, säger han.
Det finns ett väldigt tydligt samband mellan intensitet och risken för överbelastningsskador.
– En viktig orsak till att man missar kontinuitet i träningen när man blivit 50, det är att man får skador i rörelseapparaten. Och det finns ett väldigt tydligt samband mellan intensitet och risken för överbelastningsskador. Så över tid så behöver man minska tiden i den högintensiva zonen.
Jag vill ändå åt kicken jag får av de gamla hederliga tröskelpassen där jag länge ligger på gränsen. ”Pliggen” säger att han förstår det. Under såna pass frigörs en massa ämnen som slutar på -in och och ger lyckorus efteråt.
Just när jag tror att ”Pliggen” är på min sida kommer det jag fruktat.
– Det vi inte får glömma bort är hur viktig styrketräning är efter 50. Och då passar just den lågintensiva träningen väldigt bra ihop med styrketräning.
Men det är så sjukt tråkigt med styrketräning…
– Jo. Jag vet. Men från 45-50 år någonstans så tappar du ungefär en procents muskelmassa per år.
– Kvinnorna har sin dramatiska förändring när de går in i klimakteriet. Vi män har mer ett sluttande plan, en linjär nedgång.
De allra flesta passen var långa och lugna. Några få var hårda. En del brutala.
I mitten av 2010-talet följde jag på nära håll Johan Olsson och Charlotte Kalla mot två mästerskap och de tränade redan då som exempelvis löparen Andreas Almgren gör nu. De allra flesta passen var långa och lugna. Några få var hårda. En del brutala.
Sedan dess har de flesta, både elit och motionärer, insett vitsen med den där 80/20-blandningen. Per ”Pliggen” Andersson tror att i nästa träningstrend blir det mer fokus på återhämtning. Både elit och motionärer kommer att bli bättre på att vila sig i form.
Till hans klinik söker sig motionärer med symtom som liknar övertränade elitidrottares. Träningen har inte ens behövt vara särskilt omfattande. Men i livspusslet med krävande jobb, familj, träning, vänner och lite tid har biten ”vila” inte fått plats.
– Och kroppen kan inte göra skillnad på fysisk och psykisk stress, säger Andersson.
Då verkar kroppens nervsystem vara så smart att det säger stopp. Personen som är slutkörd kan inte komma upp i riktigt höga pulsnivåer. Det var det skidåkaren Edvin Anger beskrev under OS.
Läs mer
Johan Esk: Sirius är bäst i serien – domaren var bäst på planen
