Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Efter förstamötet i semifinalen mellan Bayern München och PSG menade många att detta i själva verket var den ”moraliska finalen”. Turneringens två bästa lag drabbade samman i en av millenniets bästa matcher, utan säkerhetsbälte och med ett enda ledord: framåt.

Jag njöt lika mycket som alla andra av 5–4–spektaklet på Parc des Princes förra veckan, men jag tillhör också de som anser att fotbollen mår bra av olika filosofier.

Var det något matchen i Paris saknade var det väl just detta: Känslan av att en tränare försökte överlista den andra med egna taktiska medel.

Returmötet i München i går blev något mer komplext, eftersom Bayern mest fick jaga efter PSG:s tidiga ledningsmål. Men utan något annat motgift än Paris Saint-Germains egen medicin fick Vincent Kompanys gäng till slut se sig besegrade.

Ganska lite skilde lagen åt den här gången också. En Michael Olise i första mötets överjordiska form hade förmodligen skickat matchen till förlängning.

Men PSG lämnar München, platsen för förra årets hett efterlängtade finalseger i Champions League, som värdiga finalister.

Paris, som länge levt med mindervärdeskomplex för att man saknat ett fotbollslag i världsklass, vaknar i dag med PSG i final i för andra året i rad och för tredje gången på 2020-talet.

Den 30 maj ska de spela årets största match mot en helt annan motståndare.

Arsenal 2026 är inget bayerskt disco. Man är däremot det enda lag i Europa som kan möta Atlético Madrids frustande kontringsfotboll över två matcher och knappt släppa igenom ett skott på mål.

Jag såg tisdagens match med en inbiten ”gooner” och även om de sista minuterna gick långsamt med Arsenal-ögon, var det aldrig ens särskilt sekundärjobbigt att följa andra halvlek.

Känslan med detta Arsenal är att de löser det. De rider nästan alltid ut stormarna och är trygga i sin förmåga att stänga ner en match när de måste.

När de mötte Paris Saint-Germain i semifinal i Champions League-semifinal förra året var Arsenal ännu inte på den säkerhetsnivå man nått upp till i år. Mikel Artetas pragmatiska försvarsbygge har blivit mer pålitligt den här säsongen. Arsenal kan leda med uddamålet och ändå aldrig darra.

Men vi ska inte heller underskatta detta: De hade ännu inte hittat sin striker som gör tjugo mål per säsong då. Det har de i år och han heter Viktor Gyökeres.

Svensken gjorde en formidabel insats i tisdags mot Atlético Madrid. Utöver att han låg bakom matchens enda mål sprang Gyökeres över en mil på plan, mer än någon annan Arsenal-spelare. För någon som värvats in som målspottare är det förstås sensationella siffror, som visar på vilket heroiskt jobb Gyökeres är beredd att lägga ner för lagets bästa

Hur fungerar då Mikel Artetas vinnarmaskin som underdog? Sannolikt ganska bra.

PSG kommer åka till Budapest som favoriter enligt de flesta, men då ska man komma ihåg att inget lag lyckats syna Arsenal ordentligt i år.

Man vet att PSG är kapabla att släppa in fyra mål under 90 minuter på den här nivån och – viktigare – man vet att man själv nästa aldrig släpper in mer än ett.

Två fotbollsskolor kommer att mötas i Ungern: PSG med sin högoktaniga kollektivitet och individuella briljans, mot Arsenals väloljade försvar och metodiska anfallsuppbyggnad.

Det blir en final mellan två klubbar där laget är den stora stjärnan. Mer sympatisk än så blir inte den internationella klubblagsfotbollen 2026.

Det är inte ofta det händer i Champions League, eftersom turneringen på många sätt stelnat i sitt format de senaste åren. Men i år känns finalen faktiskt ”ny” på flera sätt. Ny, för att PSG utvecklats ännu mer sedan sist. Ny, för att Arsenal inte varit här på tjugo år.

Det kan inte bli 30 maj snabbt nog.

Läs mer:

Johanna Frändén: En svensk i Champions League-final är en jättegrej

Share.
Exit mobile version