Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Är det radikalt och fullständigt ’drypande av integritet’ av Robyn att släppa ett album om gravida engångsligg och onani?” frågar sig Marcus Hägglund i Aftonbladet och fortsätter: ”Det tycker åtminstone DN-skribenten Johanna Frändén. Robyns utsaga att hon vill vara ’kåt på livet’ är till och med det ’radikalaste hon hört på evigheter’”.
Suck. Jag skrev en text om hur Zara Larsson och Robyn båda gjort rejäla karriärsuppoffringar för att de, vid olika tillfällen, tagit ställning för abort på andra sidan Atlanten. Om det inte är integritet att tacka nej till tre miljoner dollar (Zara Larsson) eller till att släppa sitt album i USA (Robyn, 1999) för att man försvarar att rätten att avsluta en graviditet så vet jag inte vad integritet innebär för generation Z.
Att sjunga om gravida engångsligg är väl mer än något att släppa på garden – och integriteten – men ja, om någon har råd med det är det förstås Robyn. Men det jag upplever som radikalt i att vara kåt på livet är för guds skull inte ordet ”kåt” som i sexuellt upphetsad.
Jag är bekant med att vi lever i ett samhälle där kvinnors erotiska begär inte längre jämställs med synd.
Kanske ska jag också passa på att upplysa yngre generationer om att det inte ens var vi, tidiga 80-talister, som erövrade rätten att tala om oss själva som sexuella subjekt, utan snarare våra mammor som var unga när p-piller och abort legaliserades.
Det kändes så befriande att höra en generationskamrat och erbjuda ett annat sätt att se på fyrtiopluslivet än som en raksträcka mellan jobbet, gymmet och hämtning på förskolan
Det som hänt i min generation är att kvinnor tycks ha tappat denna livshållning när de inträder i medelåldern. Mer konkret när de blir föräldrar. Detta att vara ”kåt på livet” i bredare bemärkelse alltså.
Det här är vad heterokvinnor i 45-årsåldern är: Utbrända, deprimerade, nojiga över en kropp som tappar sin spänst, oroliga över barn som inte beter sig som de borde, konstant irriterade på sin partner. Da capo.
Kanske var det därför det kändes så befriande att höra en generationskamrat – och inte vem som helst – erbjuda ett annat sätt att se på fyrtiopluslivet än som en raksträcka mellan jobbet, gymmet och hämtning på förskolan.
Jag välkomnar alla unga skribenter vars umgänge ännu inte invaderats av familjebildning och vars chattrådar ännu inte rört sig bort från att dissekera utekvällar och teaterbesök till att handla om potträning och inhyrd läxhjälp, att återkomma om några år.
Jag är nu ingen musikrecensent – och mina omdömen här är inte estetiska – men jag fastnade ändå för en rad i Robyns låt ”Blow my mind” skriven till hennes son, som för övrigt är född samma år som min: ”Straight up from my heart, you’re my number one/And hey, here’s the part, I’m still having fun.”
Individualismen är inte längre ett fruktbart frigörelseprojekt, skriver Marcus Hägglund – som om det var min poäng – för att landa i att ”något radikalt på riktigt, finns i den kristna frihetssynen”.
Närmare bestämt: ”Det är friheten i händer framsträckta i ödmjuk tacksamhet, i underkastelse, i gemenskap och ömsesidigt beroende. Det är att befrias från ens ständiga självbespegling, att få sin inkrökthet uträtad och öppnas mot världen. Totalt utlämnande, total bundenhet i kärlek.”
Jag vet inget om religion, men det låter mindre som Jesus och mer som Robyn i mina öron.
Läs mer:
Johanna Frändén: Zara Larsson och Robyn visar hur bistert det blivit att vara kvinna i dag




