Kanske vill Polly Aaro Thörneby skapa en samling lika svårbeskriven som planetens

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Den danska författaren och konstnären Amalie Smith frågar sig på ett ställe vad det är som får en samling till att samla sig och hänga samman – är det en vilja, ett subjekt, och i så fall – är detta subjekt samlarens, mottagarens, eller samlingen själv? Hon kommer fram till att samlingen visst får sin egen samlande kraft, efter hand som man lägger sak på sak. När materialet växer börjar det styra allt mer.

Det är Polly Aaro Thörnebys debutdiktsamling ”Prinsen av koraller” som får mig att söka mig tillbaka till Smiths reflektioner över samlingens natur. Denna säreget formgivna lilla bok låter sig inte enkelt läsas som ett uttryck för ett styrande subjekt – den saknar ett jag – och framstår vid en första läsning som så eklektisk i sitt uttryck att det är svårt att finna en röd tråd. Dikter har titlar som ”På Salomos tid la man inget värde på silver”, ”Pomodoro” och ”Aceton”, och innehåll som spretar åt olika håll i kollageartade utsagor:

De tejpar fast en journalist.

Kanel.

Formen en snäcka:

huvud mot huvud.

Så lyder den första dikten, som är lite all over the place. Snart blir det dock klart att vissa besläktade material som snäckor, fossiler, kalk och koraller är centrala: vi befinner oss i någon mening på Gotland, ön som består av gamla korallrev.

I bakgrunden finns nog den zoologiska samling som Aaro Thörneby skrivit en kandidatuppsats om – ja, i bakgrunden finns en samling, och i diktsamlingen sker ett samlande som saknar tydlig riktning. Fraser sätts ihop enligt en okänd logik. Mot slutet av boken heter det:

Råmaterialet måste utvinnas.

Samlingen växer. Tekniken är omarbetad.

Säg det högt, bara för dig själv.

Men det är alltså som om samlingen inte riktigt förverkligas: detta pågående språkliga kollagearbete uppnår aldrig en intern struktur. Det blinkas till Inger Christensen, som i klassiska diktsamlingar skapat ordnande system i vilket skilda ting förs samman och skapelseprocesser sätts igång.

Även Smith arbetar i denna tradition av systemdiktning, men Aaro Thörneby undviker varje form av systematisering. Råmaterialen förblir råa. En rad försök görs att skapa något nytt, nya figurer, nya sammansättningar – men det hela förblir en smula vagt: konkreta saker i abstrakta sammansättningar. Kanske kan man se det som att ”Prinsen av koraller” prövar gränsen för samlingens kraft.

Diktsamlingen slutar med raden ”din samling är ovärderlig”, och jag funderar på om ”duet” här är planeten

Boken har i alla fall en indelning, och de två delarna introduceras med citat av George Oppen respektive Lucretius: två diktare vars ärende var att belysa den materiella världen. Den förre en objektivistisk 1900-talspoet, den senare en antik naturfilosof. Även om citaten i sig inte ger mycket vägledning, förstår jag andemeningen.

Det sägs på omslaget att Prinsen av koraller är en symbol, en ”grindvakt mellan kultur och natur, en hinna mellan det materiella och immateriella”, och det är en intressant idé. Men jag önskar att Aaro Thörneby varit mindre rädd för att skapa ordning, för att göra ett urval och sedan låta urvalet styra. I slutändan blir det hela lite godtyckligt, och på så sätt ändå knutet till ett dolt subjekt vars associationer styr.

Diktsamlingen slutar med raden ”din samling är ovärderlig”, och jag funderar på om ”duet” här är planeten – i dikten nämns fotografier tagna från rymden och ord som associerar till ”Blue marble”, ett känt fotografi av Jorden från 1972. Ja, den samling av liv, material och immateriell kultur som Jorden härbärgerar är naturligtvis ovärderlig. Kanske finns här anspråk på att skapa en samling lika svårbeskriven och mångfaldig som planetens.

Men jag saknar den känsla av nödvändighet som framkallas av vårt planetära ekosystem såväl som av en minnesvärd (dikt)samling.

Läs fler texter av Sofia Roberg här, och mer av DN:s litteraturbevakning här