Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Ece Temelkuran
”Främlingsnationen. Ett hem för de hemfördrivna”
Övers. Nika Abiri
Ordfront, 235 sidor
”Även om klagandena genom arbete, språkkunskaper och sin son har stark anknytning hit finns det inte stöd i målet för att de har fått en synnerligen stark anpassning till Sverige.”
Orden står att läsa i en dom som slår fast att två Sundsvallsbor ska utvisas till Uzbekistan efter 22 år i Sverige, och i slutet av mars slår polisen till i gryningen (Aftonbladet 12/5). På myndighetssvenska betyder ”synnerligen” samma sak som ”aldrig i helvete” och det är numera det som gäller. Familjeband, hemkänsla, själva livet – spelar ingen roll. Det som just nu pågår i Sverige är inget mindre än en fördrivning.
Fördrivningens hemlöshet är också temat när den turkiska författaren Ece Temelkuran nu till slut introduceras på svenska, med ”Främlingsnationen” som är den sista delen i en trilogi efter titlar som ”How to lose a country. The 7 steps from democracy to dictatorship” (2019) och ”Together. 10 choices for a better now” (2021). Själv lämnade hon ett alltmer fascistiskt Turkiet för att hon blev besatt av… sina nattlinnen. Vad har du på dig när du vet att regimens hantlangare förr eller senare kommer att banka på dörren i vargtimmen?
Så inleds en lång exil i Zagreb, Hamburg och Berlin där Temelkuran i överlevnadens intresse utvecklar ett ”äckel inför skörheter av alla de slag” och låter sitt hjärta frysa till is. Att skriva boken blir sedan ett sätt att ”tina upp det där jävla organet” och syna det som gått förlorat.
Omkring 120 miljoner människor är i dag på flykt i världen, och det är denna ”tysta existens” Temelkuran dubbar till en nation av främlingar – som för att se vad som sker när de får fäste i tid och rum. Medan europeiska politiker låtsas som att människorna vid gränsen inte har med oss att göra, för Temelkuran samman deras belägenhet med den allomfattande hemlöshet som väntar oss alla när livsbetingelserna på jorden slutligen har torkat igen.
”Kära främling”, skriver hon gång på gång under tre års korrespondens, som kretsar kring frågor som ständigt återkommer för den som korsat en gräns. (Vem är du? Varför gav du dig av? När ska du åka hem?) Tilltalet har sin tydliga poäng, och samtidigt finns det något nästan klämkäckt och naivt i detta brevformat. Språket är dessutom metafortungt på en nivå som ibland gör texten svårforcerad och poserande, som att rynkan över käkbenet blir hennes ”unika och hemliga kommatecken för alla främlingars ofullständiga meningar”.
Med laserblick konstaterar hon att det finns ett osynligt ”människofilter” på Hamburg Hauptbahnhof
Sådant kan man irritera sig på, och samtidigt glädjas över att en kraftfullt egensinnig prosa till slut fått ett hem på svenska, i Nika Abiris svängiga översättning. Som när Temelkuran skriver att nya städer lätt börjar kännas som ”frustrerande leksaker” eller ironiserar över sig själv som exilförfattare – denna ”tröttsamma pladdersocietet” i de fördrivnas rike. Med laserblick konstaterar hon att det finns ett osynligt ”människofilter” på Hamburg Hauptbahnhof, som slussar de vita och rika till den främre ingången ”medan alla nyanser av brunt strömmar ut mot baksidan med sitt pick och pack”.
Hon söker fördriven litteratur hos Hannah Arendt och Nâzim Hikmet och noterar att Dante är den första som lyfter frågan om flyktingens värdighet. ”Kan du ligga lågt ett tag?” ber Temelkurans advokat när hon fördömer Israels krigsbrott i sociala medier. Sådan är förhandlingen i land efter land – ”tystnad i utbyte mot rätten att stanna”. Var det därför den här skrivande människan lämnade Turkiet? För att hålla käften? Att läsa ”Främlingsnationen” är som att hålla en karta upp och ner, på ren trots. Och att inse vad som står på spel.
Vid ett tillfälle hamnar Ece Temelkuran i samspråk med en taxichaufför från Eritrea. Han som överlevt människosmugglare, gränsvakter och ”mörkrets varelser” frågar henne om hon tror på Gud. ”Tyvärr”, svarar hon. ”Så tror jag på människan.”
Läs fler texter av Kristina Lindquist och andra av DN:s bokrecensioner
Läs mer:
Ece Temelkuran: ”Det tog Erdogan tjugo år att göra vad Trump gjorde på ett år”
