Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I går blev jag utloggad av min eltandborste. Eftersom eltandborsten har en app. Eftersom SJÄLVKLART har den en app, hur ska jag annars kunna registrera min munhygien och få häftiga diagram över käkpartiet? (Och, inte minst, möjligheten att frikostligt bjussa på mina personliga data.)
Nu uppmanades jag att logga in för att ”fortsätta min tandborstupplevelse”.
Det var i sig en omskakande händelse, att intyga för min tandborste att jag verkligen är jag. Som om frågan inte vore existentiellt knepig i sig ska man alltså bli påtvingad dagens första identitetskris redan under morgonrutinen, med munnen kransad av tandkrämslödder.
Men det fanns också något väldigt mänskligt i tandborstens sätt att spela svår. Att jag blev ghostad av min hushållsprodukt.
I businessvärlden är kärlek på autogiro den enda sanna kärleken.
Och ju mer jag tänkte på det desto mer anade jag ett mönster, där alla mina vardagsmanicker har blivit relationer, krävande sådana, hela mitt hem är ett stödboende för sällskapssjuka prylar.
Så här: min löparapp tycker att vi bör avsätta tid för att fira vår obrutna svit, skrivaren gratulerar mig i mejl på födelsedagen och strömningstjänsten skriver att den saknar mig. Hyrbilen skickar sms skrivna i jag-perspektiv. Det är som att leva med en flock labradorer som samtidigt vill sälja mina uppgifter vidare till tredjepart.
I P1:s ”Godmorgon världen” (30/8) frågade sig författaren Agri Ismail varför allt i dag måste vara ett abonnemang. Svaret är enkelt: i businessvärlden är kärlek på autogiro den enda sanna kärleken.
När man talar om ”smarta” telefoner, kylskåp och tv-apparater borde begreppet rundas av nedåt till ”sociala”. Eller sociala på teknikbranschens grovkalibriga vis, alltså som en gränslös bekant som vill veta vad jag väger och var jag är, precis hela tiden.
Det är som att bo med en flock labradorer som samtidigt vill sälja mina uppgifter vidare till tredjepart
I tusentals år var människans relation till, säg, hammaren föredömligt enkel, man slog i en spik, kanske två, gick vidare med sitt liv. Men de senaste 20 åren har någon fått för sig att det inte räcker, och nu är samspelet med våra ägodelar laddat med mänsklighetens sämsta känslorepertoar – bekräftelsebehov, gränslöshet, emotionell utpressning och separationsångest.
Sakerna verkar inte stå ut med tanken på att vi bara skulle träffas när jag behöver dem.
Och varför skulle det inte funka? Människan har en imponerande fallenhet för att ge liv åt döda ting, det är därför kvinnor har gift sig med Berlinmuren och män förälskar sig i chattbottar, så det finns helt klart psykosociala mekanismer att göra affär av här. Och det säger förmodligen något att min köksvåg är bättre än 90 procent av min manliga bekantskapskrets på att hålla kontakten.
Men antropomorfiseringen går bara i en riktning, det har rentav skett en själslig rockad: prylarna får mänskliga behov medan människan blir en mängd mätvärden som alkemiskt förädlas till annonsintäkter.
Det är dystert eftersom vi samtidigt sägs leva i en ensamhetsepidemi, skapad av just det digitala livet. Vi saknar mänsklig kontakt
Det är dystert eftersom vi samtidigt sägs leva i en ensamhetsepidemi, skapad av just det digitala livet. Vi saknar mänsklig kontakt. Så techkapitalismen står redo med en lösning:
Kylskåpet kan väl höra av sig? Telefonen kan väl oombett skapa ett kollage av mina privata semesterbilder och tonsätta enligt stämningen ”minnesmontage över döda familjemedlemmar”?
Gud, så jag längtar efter föremål som kan read the room, och prylar med lite bättre självförtroende. Som inte behöver höra av sig, inte kräver att bli omtyckta och inte undrar om jag vill ”fortsätta min upplevelse”. Den entreprenör som blir först med en socialt kompetent tandborste – alltså en som är tyst – får ta mina pengar.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström.
