Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Visst är det underbart med sommarlov? Fast det är ju inte som när man var barn direkt. Du vet, solen och baden. Planlösa äventyr och kvällar som aldrig tog slut. Lust och fägring stor.

Inget sommarlov i dag kan konkurrera med det – för det är en idealiserad bild skapad av vårt opålitliga minne. Och den romantiseringen inleds så fort vi kommer hem och packar upp resväskan.

När skolbarn får i uppgift att skriva ner bra och dåliga saker som de varit med om under sommarlovet blir listorna ungefär lika långa. Gör man om samma övning ett par månader senare har listan med bra saker blivit längre och den med dåliga kortare. Om man ber dem göra detsamma mot slutet av året har de bra sakerna helt trängt ut de dåliga. De kommer inte längre ihåg ett lov som också innehöll tristess, missöden och konflikter, utan bara en idealiserad bild av ”sommarlov”. Tiden läker alla skrubbsår.

Och tur är väl det. Det gör att vi kan se fram emot sommaren – och så mycket annat. De flesta av oss har en tendens att med tiden glömma bort smärtan och bevara den känslomässiga höjdpunkten. Det gör att vi vågar ta risker och fortsätta framåt. Annars skulle vi nog aldrig våga föda barn, starta företag eller bjuda in hela släkten till jul.

Det förflutna är inte en plats dit vi kan återvända, för det fanns aldrig.

Psykologen Clay Routledge menar att nostalgi inte alls är en passiv blick bakåt, utan en effektiv överlevnadsmekanism. Den ger oss ork att hantera motgångar och stärker vår handlingskraft. De som får tänka på ett kärt minne från det förflutna stärks i sin tro på att de kan lösa problem nu. Den som lider av ensamhet, stress eller ångest kan genom minnen av relationer, trygghet och framgång påminnas om att världen är mycket större än nuet, och få hopp inför framtiden.

Vårt minne har inte utvecklats för att ge oss en detaljerad bild av det förflutna som det faktiskt var, utan för att hjälpa oss i stunden och peka oss i rätt riktning. Vi romantiserar det förflutna för att det hjälper oss att uppleva känslomässig stabilitet och förankra oss socialt. Tack för det, evolutionen.

Men liksom den gav oss en smak för fett och socker som inte alltid tjänar oss i dag, har den kanske givit oss en överdriven längtan till stenarna där barn vi lekt. I stället för att motivera oss att ta itu med dagens situation kan den till och med lura oss att uppfatta den som hopplös.

Tänk själv: När var egentligen den gamla goda tiden? När var samhället mest moraliskt, gemenskaperna mest sammansvetsade, familjerna lyckligast, ekonomin starkast, nyheterna mest pålitliga och modet, musiken, filmerna och idrottsprestationerna bäst?

Studier visar att allt detta faktiskt var bäst ungefär samtidigt: någon gång mellan din första och 30:e födelsedag.

Otroligt nog tycker varje generation detsamma i genomsnitt. Allt bra som har hänt i världen ägde rum efter att vi föddes, sedan blir det snabbt allra bäst när vi växer upp, för att sedan börja försämras i trettioårsåldern. Tänk om vi helt enkelt blandar ihop vårt individuella förfall med världens?

Höjdpunkten varierar något beroende på område. Vi tror att samhället och familjerna var mest harmoniska ungefär när vi var fem år gamla, medan tv, film, och mode var som bäst i våra tonår. Matkulturen och idrotten var bäst i tjugoårsåldern.

Så är det ju. Tänk att den bästa musik som någonsin har gjorts, av band som Depeche Mode och The Sisters of Mercy, råkade spelas in när just jag var mellan 13 och 16 år gammal. Vilken tur för mig. Det är väl det som gör det så lockande att förtvivla över vad det nu är nästa generation kallar musik – liksom deras uppförande, kläder och samhällsbygge.

Bland de första texter som har grävts fram, skrivna med kilskrift på sumeriska lertavlor, återfinns klagomål på att familjelivet inte är som förr, barnen lyder inte längre och rovdjuren är farligare. Ända sedan civilisationens gryning har de flesta generationer tolkat sin egen osäkra kamp med det mänskliga ödet som ett tecken på att det har blivit sämre.

Ända sedan civilisationens gryning har de flesta generationer tolkat sin egen osäkra kamp med det mänskliga ödet som ett tecken på att det har blivit sämre.

Sådant gnöl över sakernas tillstånd har också sin plats i ett gott liv. Det piggar i alla fall upp mina sammankomster med gamla vänner. Och ”igenkännandets bitterljuva melankoli”, som författaren Per Hagman en gång kallade nostalgin, har gett upphov till några av de mest skimrande verken i vår kultur, från Hjalmar Söderbergs och Evelyn Waughs förlorade världar, till The Cure och Lustans Lakejer.

Men det är där nostalgin passar bäst – som en kulturell stämning, inte som ett politiskt program. Problemet är att valrörelserna så gärna exploaterar denna mänskliga längtan med löften om att ta tillbaka kontrollen, make America great again och göra Sverige mer som Sverige. Det som kan vara stärkande som individuell minnesbild blir kvävande som en påtvingad, kollektiv lösning.

Det förflutna är inte en plats dit vi kan återvända, för det fanns aldrig. Vi kan lära av historien, men inte av romantiserade magkänslor. Och det som faktiskt fanns var svar på den tidens frågor, inte de vi ställs inför just nu.

Individuell nostalgi hjälper oss att gå vidare. Nostalgisk politik tvingar oss bakåt.

Läs mer:

Isobel Hadley-Kamptz: Tidöpartierna vill sluta avtal med talibanerna – och undrar varför kvinnor inte vill rösta på dem

DN:s ledarredaktion: Moderaterna har juli på sig – använd tiden väl

Share.
Exit mobile version