Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Isen är bruten. Det är Jesper Strömbäck Eklund som har lyssnat på ett samtal i radio med fem kulturchefer som satt och ”myste” (Expressen, 18/9). En del försiktiga tankar, ”men konfliktlinjerna lyste med sin frånvaro. Jag kunde inte skönja en enda idé.” Detta gäller inte minst kritiken: ”Just nu saknas det motsättningar – ideologiska, estetiska, litterära – i svensk kulturoffentlighet. Ett allvarligt symtom på en långt gången och potentiellt letal sjukdom.”
Man behöver inte vara fil mag i sociologi för att notera att krönikören har övertagit kritikerns roll som tongivande röst på landets kultursidor. Victor Malm, en av radiopratarna, instämmer på Expressens kultursida (20/9): ”Politiken sätter sedan en tid tillbaka den offentliga dagordningen, tillhandahåller konfliktlinjerna, legitimerar frågeställningarna, också för kulturen.”
Vi vänjer oss. För den som har levande minnen av Olof Lagercrantz, Karl Vennberg, Göran O Eriksson eller en gränsgångare som Bo Strömstedt framträder detta systemskifte i ett allt skarpare ljus.
För att inte tala om Kris-gruppens underminering av trygga tolkningsmodeller i slutet av 70- talet och långt in i poststrukturalismens och Jacques Derridas kritik av ”systemen”.
Kanske vittnar denna höga genomsnittsnivå i själva verket om en professionalisering som likt all professionalisering riskerar att slipa av skillnaden mellan en levande röst och en kopia
Vad Jesper Strömbäck Eklund efterlyser är inte kunniga och välformulerade kritiker, de finns till övermått på landets kultursidor. Antag att detta är pudelns kärna, det han kallar ”kletig konsensus”. Kanske vittnar denna höga genomsnittsnivå i själva verket om en professionalisering som likt all professionalisering riskerar att slipa av skillnaden mellan en levande röst och en kopia.
Två kontraster från mitt eget scenområde – Per Erik Wahlund och Bengt Jahnsson, födda 1923 respektive 1928, dock inte på samma planet. Wahlund var den klassiskt bildade traditionalisten som med språket i full kontroll kunde beskriva både pjäsen och skådespelarens arbete med rollen. Alltid med texten som facit, som om det fanns ett korrekt sätt att gestalta den. Punkt slut.
Bengt Jahnsson kom till premiären som ett nyfiket barn. Han blev tagen på sängen och tänkte medan han skrev, inte sällan efteråt. Det kunde bli fel men ofta mitt i prick, som om det handlade lika mycket om Jahnsson som om William Shakespeare eller August Strindberg.
Man lyssnade alltid på båda, eftersom de talade med egen röst. Som Myra Åhbeck Öhrman resonerar i sin DN-artikel om AI och kärlek (21/9): ”En chattbot kan, likt en blankslipad marmorstaty, spegla vår längtan med nästan övernaturlig precision. Men inte rädda oss från ensamheten, eftersom den inte kan göra det en enda annan människa kan göra. Den kan aldrig säga nej och mena det.”
Teorier är aldrig lösningen, även om de är bra på att sätta igång någonting. Som alla gränser.
”Min kritik är övervägande självkritik”, skrev Göran O Eriksson för sextio år sedan. Det skulle kunna tolkas som självupptaget men handlar i själva verket om en subjektivitet som förväntar sig samma intresse hos läsaren.
Varje dialog kräver minst två jag.
Jag fruktar att det kan vara för sent.
