Lotta Antonsson: ”Jag gör samma i dag som när jag var barn: klipper och klistrar”

När Lotta Antonsson var barn brukade hennes mamma komma hem med veckotidningar som hennes patienter lämnat kvar på jobbet. Som sjuksköterska behövde hon vila efter långa arbetspass och tillsammans med sax och tejp blev bunten en bra sysselsättning för de två döttrarna.

– Där var en salig blandning magasin med bilder av alla ytterligheter. Från de avklädda och halverotiska i Fib Aktuellt till de mer dokumentära i dagstidningar och veckotidningar som Allers och Femina. Det var mitt första möte med en fotografisk bildvärld och kanske var det det som lade grunden för hela min konstnärliga bana. Och på ett sätt gör jag samma sak i dag som då: klipper och klistrar.

Lotta Antonsson har just lämnat ateljén utanför Falkenberg för Fotografiska i Stockholm. I dagarna öppnar en separatutställning med ett fyrtiotal av hennes verk på konsthallen. I ”I am everything” visas äldre, men framför allt senare verk från en karriär som spänner över drygt tre decennier. Bland de i skrivande stund ännu ouppackade alstren, blandas fotocollage, skulpturala installationer och objektbaserad konst.

– Det har varit fullt ös in i det sista. Men jag jobbar gärna så, för det händer saker då. Förr kunde jag ha skuldkänslor för att jag alltid var i sista sekund, men jag har lärt mig att försonas med mig själv. I dag säger jag inte att ”jag skjuter upp saker” utan att ”jag väntar på mig själv”. Att arbeta intuitivt och att hålla saker öppna så länge det bara går är en del av min arbetsprocess. Vilket säkert kan vara en mardröm för museichefer och kuratorer.

Lotta Antonsson uppmärksammades redan under sin studietid på Konstfack som en av de svenska konstnärer som utvecklade den postmoderna fotokonsten under 1990-talet. Sedan dess har hon framför allt varit baserad utomlands – i New York och London. I dag pendlar hon mellan studion i Berlin och den utanför Falkenberg.

Genom åren har hennes arbete utvecklats till en bred repertoar av tekniker. Oavsett medium står det alltid förankrat i en feministisk grund, med ett fokus på frågor kring identitet, makt och objektifiering. I Antonssons bildvärld syns analoga foton av kvinnor, ofta klippta ur magasin från konstnärens i dag enorma arkiv av bilder från eran då hon själv växte upp.

Det är foton inbäddade i ett 60- och 70-talsskimmer, där porträtten har förskjutits eller täckts med objekt, inte sällan hämtade från platsen vid havet där konstnären växte upp. De snäckor, kristaller och stenar som täcker kvinnornas kroppsdelar bär referenser till såväl surrealism som psykoanalys. Det är symbolladdade och till viss del förskönande attribut, men som också laddar bilden med något främmande, kanske något som når bortom det rent visuella.

Här finns installationer med objekt placerade på spegelklädda podier, upphöjda likt åtråvärda varor i en exklusiv butiksdisplay. Objekt som likt kvinnokroppen präglas av beskådande och begär, men som genom materialet också bär ett utmanande perspektiv: genom speglarna vänds betraktarens blick tillbaka på hen själv. Det är verk att betrakta – och att betraktas av.

Konstnären själv menar att hennes bilder alltid handlat om ett ifrågasättande av objektifieringen av kvinnor. Men att uttrycket genom åren har utvecklats från något ”knytnävshårt” till något mer subtilt.

– Jag tycker fortfarande att jag är vass, men jag är mer metafysiskt abstrakt och känslig i dag. I mina skulpturala installationer fascineras jag av hur skala, kropp och materialitet möts. Som en slags märklig koreografi, en flytande rörelse mellan nutid och dåtid, eller mellan kropp och själ om man så vill.

Lotta Antonsson har under åren även varit verksam som lärare, bland annat som professor i fotografi på HDK-Valand på Göteborgs universitet. Denna nästan livslånga fixering av fotografi – egentagna, manipulerade, approprierade – och analoga processer väcker frågan om hur hon påverkats av dagens digitala skeenden. Konstnären hävdar att hon inte är någon ”internetmänniska”, snarare ser hon det fysiska insamlandet av bilder på diverse loppisar och auktioner som en del av den konstnärliga processen. Men så klart, säger hon, påverkas ju även hon av dagens ständigt pågående bildflöde.

– Jag försöker att sortera och hitta pauser i det. Jag är intresserad av vad som händer när vi pausar den cykeln, när vi reflekterar i stället för att konsumera. Samtidigt ser jag att det finns en kraft i sociala medier. Som informationskanal och egen plattform, i både konstnärligt och politiskt syfte. Men det för också med sig en viss inre konflikt… Kan jag exempelvis använda Instagram som en pr-kanal för mitt arbete på samma gång som jag postar en protest mot bombningarna i Palestina?

Innan Lotta Antonsson återgår till installationen av sina verk frågar jag om hon ser på sin konst som politisk.

– Jag brukar fråga mina studenter om hur deras verk speglar det som sker utanför dem. Ska jag själv svara på den frågan är svaret att det nog handlar mer om huruvida betraktaren upplever den som politisk. Men det personliga är ju politiskt… Så ja, min konst är politisk i den bemärkelsen att all konst är politisk. Att vara konstnär är ju i sig en subversiv handling.

Läs mer:

Japansk folkkonst möter svenskt folkhem på Nationalmuseum

Ny konsthall för fotokonst visar samtida och ikoniska verk