Så kan Norden inspirera svenska regeringsbildare

Det kan ta tid att utse en regering efter ett jämnt val i ett land med vissa politiska blockeringar och ett utpräglat flerpartisystem. Det fick svenskarna erfara under den historiskt långa svenska regeringsbildningen 2018.

I våras var det danskarnas tur. Folketingsvalet hölls i slutet av mars. Under april kärvade förhandlingarna. Då kontaktade den danska tidningen Politikens Nordenkorrespondent Sveriges talman Andreas Norlén.

I Danmark är det kung Frederik som utser regeringsförhandlaren. Och Norlén gjorde klart att han inte ville agera rådgivare åt den danske monarken eller de danska partiledarna med socialdemokraten Mette Frederiksen i spetsen. Men han berättade gärna om sina erfarenheter från de svenska processerna.

– Det är viktigt att sätta upp tidsramar för regeringsbildningen för att säkerställa att processen rör sig framåt. Det är ju just det som tidsramar åstadkommer, sade Norlén till Politiken.

Det tog Mette Frederiksen 69 dagar att förhandla fram en ny koalition. Den blocköverskridande SVM-regeringen med Socialdemokratiet, borgerliga Venstre och det liberala mittenpartiet Moderaterne gick i graven, efter att ha fått svagt stöd av väljarna. Den ersattes av ett nytt samarbete mellan mitten och vänstern med Socialdemokratiet och Moderaterne samt nykomlingarna i form av rödgröna Socialistisk Folkeparti och socialliberala och gröna Radikale Venstre. Regeringen har inte majoritet i Folketinget, utan förlitar sig på stöd från framför allt vänstersidan och ledamöter från Grönland och Färöarna.

Om den danska regeringsbildningen var en framgång eller motgång för blocköverskridande samarbete i nordisk politik, ja, det ligger nog i betraktarens öga.

För ett par veckor sedan framhöll Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist att svenska politiker kan lära av andra nordiska länder. Och kanske framför allt de danska Moderaterne med partiledaren Lars Løkke Rasmussen, som har som politiskt mål att bryta blockpolitiken.

– Både Danmark och Finland inspirerar ju kring hur man bildar regeringar. Att man gör det efter valet. Man röstar på det man ska och sen så bildar man regering, sade hon till sajten News Øresund vid ett besök i valstugan i Malmö.

Att hålla val först och förhandla om samarbete sedan är ett mantra för alla som vill komma bort från svensk blockpolitik. Då kan nordisk politik innehålla lösningar istället för låsningar. Fast öppna mandat leder inte automatiskt till mittenregeringar.

Finland har förvisso en stark tradition av breda majoritetsregeringar. Men den nuvarande koalitionen ligger till höger om det svenska Centerpartiets visioner om mittens rike. Den påminner snarare om Tidösamarbetet: Regeringen leds av Petteri Orpo från liberalkonservativa Samlingspartiet. Nationalkonservativa Sannfinländarna, Kristdemokraterna och Svenska folkpartiet ingår också.

Så sent som i juli skakades samarbetet av en kris, och riksdagen fick avbryta sommaruppehållet för en förtroendeomröstning. I april nästa år hålls parlamentsval och Socialdemokraterna leder i opinionsmätningarna.

Stora koalitioner är ingen självklar lösning för Norden som helhet. I Norge styr Arbeiderpartiet i minoritet. De norska socialdemokraterna förhandlar med fyra partier – Senterpartiet, vänsterpartiet Rødt, Miljøpartiet De Grønne och Sosialistisk Venstreparti – för att få igenom en budget i Stortinget.

Islands partilandskap präglas av stor ombytlighet. Den nuvarande regeringen leds av den socialdemokratiska alliansen Samfylkingin i koalition med liberala reformpartiet Viðreisn och socialkonservativa Folkets parti (Flokkur Fólksins). Den kallas ibland för valkyria-regeringen eftersom samtliga regeringspartier leds av kvinnor.

Tidigare i år utlyste regeringen en folkomröstning om att återuppta medlemsförhandlingarna med EU. Den 29 augusti röstade en majoritet av islänningarna nej till förslaget. Det är kanske en påminnelse om att förutsättningarna skiljer sig åt i Norden, trots allt.