Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Chauffören jag jobbar med i Kiev har ingenting till övers för ukrainare som pratar ryska. För honom är det en principfråga, folk har haft fyra år på sig att visa var de står och lära om.
Jag är förstås alltid artig, förklarar han, men ingen som snackar ryska blir min kompis.
Händerna hårdnar runt ratten.
Han är uppvuxen i västra delen av Ukraina, älskar de karpatiska bergen. Där vill han skapa en friluftsanläggning för veteraner. Affärsidén är enkel: militärer ska bo gratis, vanliga turister betala. Han har redan spanat in en markbit.
Vi tillbringar många timmar i bil, chauffören, fotografen och jag.
Fotografen kommer från en stad i öst. Som så många andra familjer talade hennes familj ryska hemma. Efter Majdanprotesterna bytte hon språk och uppmanade sina föräldrar att göra samma sak. Pappan skakade bestämt på huvudet, menade att hans Ukrainapatriotism inte avgörs av vilket språk han använder.
Vid fronten används ryskan ofta i informella sammanhang. Som bieffekt förvirrar det ryssarna som inte alltid vet vem de ska sikta på.
Mamman resonerade först som sin make, men sedan blev kriget så förtvivlat långvarigt att hon har hunnit ändra sig. Nu har hon i stort sett lämnat ryskan, men hårfrisörska som hon är behöver hon vara flexibel för kundunderlagets skull.
Oftast ukrainska, då och då ryska, inte så sällan den blandning som kallas surzjuk, där ukrainskan blandats upp med ryska ord.
Så vad tycker chauffören om fotografens farsa, undrar jag, som önskar jag behärskade fler språk men som sällan missar ett tillfälle till följdfrågor.
Tja, svarar han, äldre människor kan ha svårt att byta. Det måste man förstå.
Men han är ju bara 60, insisterar jag. Det är inte särskilt gammalt.
På det svarar chauffören inte.
Mina medtrafikanter har full förståelse också för folk i militären som fortsätter tala sin modersmålsryska, pressen på soldaterna är stor nog ändå. Vid fronten används ukrainskan ofta i formella sammanhang, ryskan i informella. Som bieffekt förvirrar det ryssarna som inte alltid vet vem de ska sikta på.
Till det befäl som fotografen dejtade ett tag, han var uppvuxen i Donetsk i öst, deklarerade hon däremot att han måste finna sig i att byta språk om han ville fortsätta hänga.
I motsats till fotografens mamma, hårfrisörskan, började befälet då tala kliniskt ren ukrainska. Ska det vara så ska det vara. Vad som händer med hans språkdisciplin nu när förhållandet är slut ska vara osagt.
Det platta landskapet mellan Kiev och Lviv är vidsträckt och det är nog tur, diskussionerna om språken har fler lager än en ukrainsk napoleontårta.
Läs fler kåserier, som det om när Sanna drack en giftgrön cocktail i Krakow.
