Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Gör det ont?” säger hudterapeuten medan hon metodiskt stryker laserstrålen över mina smalben.
”Inte alls”, svarar jag och börjar tyst jämföra med alla metoder jag testat genom åren. Förutom att raka, vaxa och epilera med en smärtsam ”pincettmaskin” har jag även prövat lite mer okonventionella sätt. I tonåren läste jag att man kunde ta hjälp av ett brinnande stearinljus och snabbt, snabbt föra lågan över håren för att bränna bort dem. Briljant ju! Och visst brann de – men tyvärr även huden, som sedan ömmade av stora, fula, blåsor.
En annan gång betalade jag dyra pengar för att vaxa mig på salong. Det gjorde så ont att tårarna rann, och när jag kom hem insåg jag att det inte bara var missprydande hår som ryckts bort – utan även delar av skinnet. Jag gick i långbyxor resten av den sommaren.
Ända sedan tidiga tonåren har den kommit att prägla semestrarna: Kampen mot håren. Så fort temperaturen når över 20 grader och strumpbyxorna ryker, börjar planeringen kring hårborttagandet. Strandutflykt i morgon? Absolut, måste bara ställa klockan tidigt så jag hinner raka benen först. Spontanutgång? Hinner inte raka, får köra långklänning. Dejtkväll? Visst, ska bara dejta min hyvel först.
Att ha mörka mellanösternstrån i ett land där många är ljusa och har glesa fjun minskar inte heller ufo-känslan direkt. En snabb överslagsräkning visar att jag hittills lagt ner ungefär 800 timmar av mitt 42-åriga liv på att avlägsna hår från ben och armhålor. Bara för att jämföra: Det är ungefär vad som krävs för att bli hyfsat duktig på ett instrument.
Ibland har det känts frestande att bara skita i det. Låta håren växa, äga grejen, visa att man är stark nog att stå upp mot patriarkatet. Men nej, jag är fortsatt slav under normerna. Inombords glöder feminismen, men den vinner inte mot fåfängan. Jag pallar helt enkelt inte att se ut som en kaktus i minikjol.
Vetskapen om att vi är miljontals kvinnor som känner frustration över det här, borde kanske lindra. Ändå känns kriget mot kroppsbehåringen lite… ensamt. I skönlitteraturen är andra beautyfenomen som smink, hudvård och frisyrer välskildrade, men hittills har jag aldrig kommit över en litterär beskrivning av en kvinna som kämpar med sin kroppsbehåring.
Det är som att vi alla har gått med på att göra en hemlighet av det. Kroppshår anses fortfarande okvinnligt och är därmed skamfyllt, så vi backar hellre tillbaka till badrummet i tystnad än att visa oss som vi är. På sociala medier tipsar förvisso tjejer varandra om hur man undviker röda prickar och inåtväxande strån, men det hela andas mer sponsorinlägg från Gillette än systerskap.
Därför blev jag så glad när jag såg nya dokumentären ”Så överlever du ett krossat hjärta” på SVT Play. Den frispråkiga influeraren Perla Rainey Malmberg delar med sig av sin personliga resa att komma över en havererad kärleksrelation, och ett välkänt led i processen är ju att börja dejta igen. Men först: vaxa benen. Perla Rainey Malmberg sitter inklämd i badrummet med en sheetmask i ansiktet och skriker ”aaaj!” när hon drar av vaxremsan från underbenet. Pincetten får också jobba.
22-åringen berättar att hon ”förbereder sig länge” innan hon går ut, för om hon får ragg slipper hon rusa till duschen och raka sig medan han väntar utanför. Det är ärligt och jag hummar av igenkänning. Äntligen någon som visar vad det hårlösa idealet kostar: smärta, tid och ännu mer smärta. Jag hoppas att Perla fick ligga.
Läs fler texter av Tara Moshizi, till exempel om sjukhusbilden på Mette-Marit




