Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Tomas Bannerhed
”Den oduglige”
Norstedts, 303 sidor
Som naturliga inslag i faunan ligger de utspridda över Sverige, de lite gistna, ensamliggande husen man ser från bil- eller tågfönstret. De som bor i närheten kanske vet att där har pojkarna Bengtsson bott i 70 år, eller att det är gumman Anderssons gamla ruckel.
I Tomas Bannerheds nya roman bjuds vi in till ett sådant hus, som jag gissar ligger utanför en småort i Västmanland någonstans. Här bor Jorunn och Einar, som ibland kallas Tos-Einar. Berättarperspektivet kliver ledigt mellan första- och tredjeperson men det är ur Einars perspektiv vi tar del av något av det mörkaste i romanväg jag har läst på senaste år.
Det är ju lika välbekant som mångbesjunget att skådespelare kan ha svårt att släppa roller de gått djupt in i. Betydligt mer sällan talar man om författare, som kan ägna år åt att formulera sin värld utifrån de identiteter de skriver fram.
I fallet ”Den oduglige” undrar jag hur Tomas Bannerhed egentligen har lyckats hantera sin nära relation med Einar. Å andra sidan har han ju viss rutin vad gäller udda och inombords kaotiska män. Pappan i debuten ”Korparna”, Urban i ”Lugnet” och varför inte fågelskådaren Bannerhed, som i förra boken ”En vacker dag” flydde den skräpiga civilisationen för att försvinna in i naturen.
Vi kommer successivt Einar och hans värld inpå livet. Den är inte stor, världen, och det successiva gör att det tar åtskilliga sidor innan det avslöjas att Jorunn, som han delar säng med, inte är hans hustru utan hans mor. Då och då uppträder partier som liknar enkätsvar, där folk på bygden som känt Einar svarar på frågan om vem han var och vad det var som hände egentligen. Man anar det värsta.
Det hela utspelar sig kring 1992. Det nya, postfolkhemska Sverige har nått full blomning; Einar är 37 år och har fått sparken från sågverket. Nedskärningar och effektivitet heter det. Även Einar själv inser att det fanns skäl till att det blev han som fick gå, trots att han arbetade hårt. På den tiden var det ovanligare med diagnoser, men dagens läsare kan beslå Einar med minst ett par. Han är en jävel på att räkna i alla fall. Och fotografera. Besläktade romangestalter dyker upp i läsarens huvud. Arvid i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Lennie i John Steinbecks ”Möss och människor”. Kanske också en räcka figurer i Samuel Becketts författarskap. Ja, kanske särskilt dem.
Det tar åtskilliga sidor innan det avslöjas att Jorunn, som han delar säng med, inte är hans hustru utan hans mor
Einar är redan väl bekant med existentiella förluster när vi möter honom. Han kommer att utsättas för flera – man kan nästan säga samtliga. Tomas Bannerhed följer nära den process som kommer att leda fram till det där som hände egentligen. Han lirkar fram Einars relation till omvärlden, där ett kort möte med en jämnårig flicka kan bli till en spirande kärleksaffär, exklusivt i Einars huvud.
Och man får alltså hoppas att författaren nu vid publiceringen har kunnat släppa taget om sin nära förlustaffär med Einar. Hans läsare kommer att påminnas om honom nästa gång de passerar ett avsides hus någonstans i Sverige.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
