Vardagspoetisk och viskande konst på Artipelag

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Fredrik Wretman slog igenom i början av 1990-talet med en bildserie där han riktade kameran mot golvet på några av New Yorks prestigegallerier. Det var ett systemkritiskt verk som subtilt ifrågasatte konstvärldens hierarkier.

Sedan dess har Wretman fortsatt att vrida och vända på seendet, med verk som bygger på speglingar och optiska illusioner, allt enligt devisen ”It’s all in your head”.

I skulpturer av sig själv som en mediterande buddhafigur tycks Wretman betrakta tillvaron och konsten med ett upphöjt, distanserat lugn.

Passande nog är Wretman sedan ett antal år delvis bosatt i Thailand, där han också gjuter sina skulpturer i brons. På Artipelag utanför Stockholm visas nu ett hundratal av hans små figuriner, symmetriskt placerade på vita podier i konsthallens största rum.

Tillsammans skapar de tvärhandshöga verken en myllrande parad av vitt skilda karaktärer – från populärkulturella figurer som cowboys och aliens till mytologiska varelser hämtade från antiken och österländska religioner. En mer närliggande referens är Carl Milles. Här finns samma uppåtsträvande riktning och samma intresse för klassiska motiv, även om skalan skiljer sig åt.

I Wretmans händer framstår de små skulpturerna som ett slags konstnärligt tidsfördriv, ungefär som att hastigt skissa ner idéer i ritblocket eller sitta och pyssla framför teven. Som publik får vi liksom titta konstnären över axeln medan han befinner sig mitt i processen.

Det är opretentiöst och anspråkslöst – kanske för anspråkslöst. Även om blotta mängden skulpturer ger ett generöst intryck, så känns det som att konstnären haft det lite för lugnt och skönt i sitt tropiska paradis.

Parallellt med Wretmans utställning visar Artipelag också en serie målningar och installationer av den thailändska konstnären Apichaya Wanthiang. Motiven består huvudsakligen av nattliga scener där människor utför vardagliga ritualer som att fånga gräshoppor med vita tyghåvar eller åka motorcykel på lantliga vägar.

Ofta utgör själva ljuskäglorna diffusa motiv, oavsett om de kommer från en eld, pannlampa eller strålkastare – eller från videoprojektorn i en textil installation.

I en målning stirrar en storörad hund mot betraktaren, med en svart slagskugga bakom sig. Måleriet är schematiskt, med få detaljer, breda penseldrag och en behärskad blågrönbrun färgskala. Dukarna har monterats på träställningar, vilket ger dem en rumsskapande, skulptural kvalitet.

Det hela är stämningsfullt och vardagspoetiskt men också aningen temperamentslöst. Även om de arbetar med helt olika motiv i helt olika material och tekniker förenas de båda konstnärerna i det lågmälda tilltalet – detta är konst som inte skriker utan viskar.

Läs mer om konst och form på dn.se