Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Blod, urin, spolarvätska, sperma, oljefläckar, spyor, vaginalt- och rektalt slem…Den brittiske science-fictionförfattaren J G Ballards roman ”Crash” (1973) är som en provkarta på bevismaterial från en brottsplats.
Efter att ha råkat ut för en bilolycka blir huvudkaraktären James Ballard (författarens namne) och hustrun Catherine indragna i den mystiske fotografen Vaughans perverterade värld av sex, smärta, deformerade kroppar och kofångare.
Tillsammans uppsöker de olycksplatser och rekonstruerar kända människors, bland andra James Deans, olyckor för sexuell njutnings skull. Samtidigt inleder James en intim relation med Helen, änkan till den man han råkade döda i olyckan.
På sätt och vis är romanen ”Crash” som en depraverad version av Jacques Tatis samtida ”Trafic” (1971). När Ballard gav ut boken stod ju även Storbritannien inför en radikal samhällsförändring med flera stora motorvägsbyggnationer på väg. Men där Tati väljer att göra humor av de motstridiga känslor av paranoia och fetisch som uppstår i förhållande till modernitet och teknik, omvandlar Ballards roman det hela till en orgie av ultravåld.
Medan karaktärerna i boken rör sig som osaliga andar i det deppiga trafiklandskapet utanför Heathrows flygplats placerar David Cronenberg dem i en likgiltig och stiliserad värld av krom och blå neon i Toronto.
Då och då bryts den strama stämningen i Howard Shores elektroniska musik av en ensam elgitarr. Catherines vågiga Veronica Lake-frisyr för tankarna till en klassisk noir medan James Spader tar sig an huvudrollen med samma avmätt liderliga blick som kommit att bli hans signum i filmer som ”Sex, lögner och videoband” (1989) och ”Secretary” (2002).
Bilarna, oavsett om de är helt nya eller tillknycklade vrak, är det främsta målet för deras begär. En del kritiker har hävdat att kvinnorna i filmen, spelade av bland andra Holly Hunter (klädd i trenchcoat) och Rosanna Arquette (insnärjd i en avancerad stödkorsett), här reduceras till vackert dekorerade tankhål.
Men bara för att ”Crash” inte är lika självklart feministiskt kodad som Julia Ducournaus bodyhorrortriumf ”Titane” (2021) har kvinnorna här precis samma agens och dragning till karosser och smärta som männen. I öppningsscenen njuter till exempel Catherine av att trycka sig mot en flygplanskropp och under samlaget med sin man eggar hon upp sig själv genom att prata om bilsex. I den omtalade scenen där karaktärerna tittar på en svensk krock-simulation tillsammans är det Holly Hunters karaktär som tycks bli mest upphetsad.
Vid sidan av deras udda voyeurism och förtärande begär efter blodblåsor och ärrvävnader får vi veta väldigt lite om karaktärerna. Genom att skapa ett så pass hermetiskt slutet system lyckas dock Cronenberg skapa ett universum där det är helt logiskt att en bilolycka likställs vid en orgasm.
I Cronenberg mötte Ballard sin själsfrände. Författaren älskade att den kanadensiska skräckmästarens adaption var betydligt mer brutal än boken. Eller som den ärrade Vaughan (Elias Koteas) uttrycker det när han ska beskriva sin bisarra dokumentation av krockskadade: ”En omformning av människokroppen genom teknologi”. Orden hade lika gärna kunnat sammanfatta hela Cronenbergs filmografi. På ett sätt hittade texten också hem när den tog sig över Atlanten. I en nordamerikansk kontext är romanens tema kring bilar, våld och en urartad stjärnkult inte bara en parentes i historien utan närmast grunden för civilisationen.
När filmen hade premiär på filmfestivalen i Cannes var det många som lämnade biosalongen i vredesmod över vad de uppfattade som ren och skär pornografi. Juryns ordförande, regissören Francis Ford Coppola, gjorde heller ingen hemlighet av hur mycket han ogillade filmen.
Ändå tilldelades den festivalens speciella jurypris för sin ”originalitet, mod och djärvhet”. Kritikern Alexander Walker på Evening Standard avfärdade däremot ”Crash” på grund av ”några av de mest perverterade teorierna och handlingarna av avvikande sexuell natur jag någonsin sett propageras för i en mainstream film” och flera medier inledde en kampanj för att få filmen stoppad i Storbritannien.
Enligt Peter Larkins uppsats ”The Crash controversy. Censorship campaigns and film reception” (2001) ledde det inte till något mer än att filmen förbjöds i ett mycket begränsat område av London. På en punkt hade förstås kritikerna rätt. Filmen saknar både känsloyttringar och moralisk ståndpunkt. Men någon slags sensmoral var det väl ändå ingen som förväntade sig av samarbetet mellan två provokatörer som Ballard och Cronenberg?
I samband med att ”Crash” restaurerades 2019 intervjuade det brittiska filminstitutet producenten Jeremy Thomas om kultfilmens eftermäle. Han valde då att svara på den vanligast förekommande frågan genom åren på följande sätt: ”Så du vill du veta vad sensmoralen i en film som ’Crash’ är? Bär säkerhetsbälte!”
Fakta.”Crash”
En grupp människor som dras till bilolyckor möts för att leva ut sin sexuella fetisch tillsammans. Den kontroversiella filmen hade världspremiär på Cannes filmfestival den 17 maj 1996 där den vann juryns specialpris. Bygger på en roman av James Ballard, i övrigt mest känd för ”Solens rike” som Steven Spielberg filmatiserade. ”Crash” hade svensk premiär den 29/11 1996.
Regi och manus: David Cronenberg
I rollerna: James Spader, Holly Hunter, Rosanna Arquette, Elias Koteas m fl
Finns att strömma på SF Anytime.
Läs fler texter om filmåret 1996 på dn.se/kultur: ”Breaking the waves” (12/6), ”Fargo” (19/6), ”Den engelska patienten” (27/6), ”Independence day” (3/7).
