Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Innan gästen i morgonsoffan hinner svara reagerar programledaren på det egna ordvalet: ”Du har bärt den här rocken?” På ett ögonblick mojnar den tittarstorm som tornat upp sig: ”Burit ska jag säga.”
I standardsvenskan böjs bära, bar, burit enligt samma mönster som skära, skar, skurit. Det kallas stark böjning och innefattar en vokalväxling i verbets stam. Men det typiska mönstret är svag böjning som i böja, böjde, böjt.
Att den svaga böjningen står för det vanliga och den starka för det undantagsinlärda brukar barn i treårsåldern illustrera. Där blir det ofta mönsterenligt såväl bärt som skärde. Något år senare har barnet snappat upp att vissa verb beter sig annorlunda och går över till burit och skar.
Men att det är just bärt som ställer till det har ett slags logik. Formen bärt följer samma mönster som svaga verb som lära, lärde, lärt och nära, närde, närt. I någon mån kan den också luta sig mot skära, skärde, skärt. Rekommendationen är att böja skar, skurit men åtminstone sedan 1700-talet har även den svaga formen förekommit. ”I stoftet bugar mig för Fosterlandets Vänner/som nyss hans lagrar skärt”, diktade till exempel Carl Michael Bellman 1788.
Det tycks finnas en långsam rörelse mot färre starka och fler svaga verb. Det noterade språkvårdaren Erik Wellander i 1973 års upplaga av ”Riktig svenska”: ”Förefaller formen skärde barnslig och löjlig så får man inte glömma att det har funnits en tid då våra nuvarande imperfektformer simmade och hjälpte tedde sig lika barnsliga vid sidan av de dåvarande formerna sam och halp.”
Vedertagna svaga och starka böjningar lever ibland sida vid sida: växt/vuxit, beslutade/beslöt och nyste/nös. Nya verb får däremot alltid svag böjning. Mjuta blir mjutade, mjutat och inte mjöt, mjutit medan skimma blir skimmade, skimmat och inte skam, skummit.
Bära är inte på väg dit än även om sådana former smiter in i mediespråket. ”Men festligheterna tog inte slut bara för att äggjakten gjorde det – därefter bärde det av vidare till ett av tidernas kanske mest mytomspunna ställen: Blåkulla”, skrev Sydöstran i påskas. Skära ligger nog närmare till hands som nästa övergångare. ”Det skärde i mammahjärtat”, berättade nyligen Norra Halland. Den svaga böjningen ökar men den starka skar, skurit är fortfarande mer än hundra gånger vanligare.
Om det skulle bli ett skifte ligger det åtminstone många årtionden bort. Den som tycker att bärt och skärde skär i öronen kan alltså lugna sig med att det traditionella bruket ännu inte har skurit ihop.
Frågor om språket
Visst är det tillåtet att vaska kaffet
”Var tionde kaffekopp vaskas.” Vad säger ni om detta? Anser ni att det är tillåtet att göra ett verb av ett substantiv som är gjort av ett verb med en helt annan betydelse?
Peter
Svar: Det är förstås tillåtet att skapa vilka ord man vill. Om de fungerar bra begriplighetsmässigt är en annan sak.
Vaska i den nya slangartade betydelsen ”hälla ut, slösa bort” uppstod nog för cirka 15 år sedan när kroggäster började hälla eller spruta ut dyr champagne bara för att visa att de hade råd att göra så. Då användes vaska mer metaforiskt, som om man hällde ut champagne i vasken. Senare har betydelsen vidgats ännu mer så att det mer allmänt kan stå för att slösa, hoppa över något och så vidare: ”Så vaskade kommunen en miljard på skolplattformen” (Tidningen Näringslivet).
I ditt exempel ansluter verbet i alla fall till substantivet vask och att kaffet ”hälls rakt ner i vasken”, så av sammanhanget kan man kanske förstå vad det betyder. Men känner man inte till den nya slanginnebörden är det förstås risk att man studsar lite inför ordvalet.
Jag hörde själv nyhetssändningen där vaska användes och blev förvånad att de vågade använda det utan att förklara ordvalet mer för breda tittargrupper.
Ola Karlsson
Skriv hellre ihop än isär lånordet
Jag skriver min kandidatuppsats i etnologi om mancaves och manliga utrymmen i samhället; men hur stavas ordet på svenska? Man cave eller mancave?
Aasa
Svar: Uttrycket har förekommit ganska länge i svenskan, och sammansättningar som ofta skrivs isär eller med bindestreck i engelskan skrivs med tiden ofta ihop i svenskan. Hopskrivning, mancave, dominerar tydligt i svenska medietexter. Men särskriven form, man cave, är relativt vanligt det också – vilket förvånar mig lite, särskilt som hopskrivningen mancave förekommer en del även i engelskan och i engelska ordböcker.
Ola Karlsson
