Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Min första känsla när rösträkningen rullade igång efter valet i Ungern var stor lättnad blandat med en smula skadeglädje. Wow – äntligen är det slut på Viktor Orbáns styre! Att den självgode amerikanske vicepresidenten JD Vances omfamning inte alls lyfte Orbán, utan verkar ha haft motsatt effekt, bidrog till mitt goda humör.
Sedan dök en jobbig tanke upp i huvudet. Tänk om ungrarna inte hade gått till val precis just nu, när Orbáns veto mot EU:s nya stöd till Ukraina utgör ett akut hot mot det angripna landets förmåga att försvara sig och överleva? Det är bara en lycklig tillfällighet att Ungern kunde välja bort Orbán i samma stund som EU hade omedelbart behov av att bli av med honom.
Under 16 år har Orbán förtalat och motarbetat EU-samarbetet och under senare tid har han ägnat sig åt rent sabotage. Trots att den ungerske premiärministern gått med på EU-toppmötets slutsatser om att ta stora lån till Ukraina – som Ungern, Slovakien och Tjeckien inte ens behöver betala – har han lagt in sitt veto mot det beslut som krävs för att få fram pengarna. Medlemsländerna måste vara överens om att kommissionen kan utnyttja EU-budgetens låneutrymme – så kallat headroom – för att ta de lån som ska förvandlas till Ukrainastöd, och det har Orbán motsatt sig.
Det behövs nya och tuffare regler för att förhindra att ett EU-lands ledare saboterar samarbetet inifrån
Ukrainas behov är omedelbart. Utan EU:s stöd blir landet bankrutt och någon plan B verkar inte finnas. Förhoppningsvis kan Ungerns nya ledning ge grönt ljus för Ukraina-lånen så snart som möjligt, men unionens företrädare får inte glömma den läxa som Viktor Orbán har lärt dem: Det behövs nya och tuffare regler för att förhindra att ett EU-lands ledare saboterar samarbetet inifrån.
”EU skäller, men bits inte”, konstaterade Orbán för många år sedan och han har i huvudsak haft helt rätt. Sedan han kom till makten 2010 har EU gjort många försök att hindra hans undergrävande av såväl Ungerns demokrati som det europeiska samarbetet, men varken ekonomiska, politiska eller rättsliga påtryckningar har bromsat honom.
Frysta EU-stöd och en lång rad avgöranden i EU-domstolen har gjort viss nytta, men inte varit tillräckligt. Så vad kan unionen göra om det dyker upp nya interna marodörer som missbrukar unionens pengar, bryter mot demokratins principer och allierar sig med Ryssland eller en annan aggressiv främmande makt? Inte ens den så kallade atombomben – artikel 7 i Lissabonfördraget – har fungerat avskräckande, vilket var tanken.
Enligt artikel 7 kan ett EU-land som ”allvarligt åsidosätter” unionens gemensamma värden – frihet, demokrati, rättsstatens principer, mänskliga rättigheter och annat som listas i artikel 2 – förlora rösträtten eller andra medlemsrättigheter. Men ett sådant beslut kräver enhällighet och hittills har först Polen – under det tidigare styret i Warszawa – och därefter Slovakien skyddat Ungern och det pågår sedan länge en diskussion om hur regelverket skulle kunna skärpas och bli mer användbart.
En omdiskuterad idé är att inte bara frihet och demokrati, utan också principen ”lojalt samarbete” – som formuleras i fördragets artikel 4 – ska betraktas som EU-gemensamt värde. Men löser det någonting? Det skulle fortfarande krävas enhällighet för att dra in rösträtten för ett land som anses vara illojalt.
Slopad rösträtt är inte samma sak som uteslutning, utan innebär att landet sparkas halvvägs ut ur unionen – och det finns en poäng med det
En annan, rätt hisnande, tanke går ut på att ”lämna Ungern utanför”. Förslaget har diskuterats på ”Verfassungsblogg”, en inflytelserik blogg för debatt om konstitutionella europeiska frågor, och går ut på att alla andra medlemsländer – utom Ungern – skulle lämna EU och sedan bilda en ny union, med ett nytt fördrag, och på så sätt bli av med Orbán. Det sägs att liknande idéer cirkulerade i Bryssel när Danmark hade röstat nej till Maastrichtfördraget 1992, men i mina öron låter det översmart och provocerande. Att försöka bli av med ett trilskande eller oönskat EU-land genom att skapa en ny förening för alla andra verkar inte realistiskt, utan stötande.
Det rimligaste av alla förslag som diskuterats kommer i stället från en grupp forskare från Tyskland och Frankrike. Redan för snart tre år sedan lade de fram en rapport (”Sailing on High Seas: Reforming and Enlarging the EU for the 21st Century”) om vilka reformer som EU behöver driva igenom för att vara redo för nästa utvidgning. De ansåg bland annat att det borde räcka med kvalificerad majoritet för att dra in rösträtten för ett medlemsland som bryter mot unionens grundläggande värden.
Slopad rösträtt är inte samma sak som uteslutning, men innebär att landet sparkas halvvägs ut ur unionen – och det finns en poäng med det. På så sätt ges nationen en möjlighet att byta inriktning och åter bli en fullvärdig del av EU, utan att tvingas ansöka om medlemskap på nytt.
Läxan som Orbán har lärt EU är alltså följande: Rösträtten för hans ungerska styre borde ha dragits in för länge sedan och landet förvandlats till en medlem utan inflytande. Bäst är sedan att låta väljarna – precis som ungrarna nu har gjort – ta hand om unionens marodörer.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Orbán har förlorat – Putin och Trump har åkt på en stjärnsmäll
Annika Ström Melin: Franske vänsterledarens flirt med antisemitismen leder Europa käpprätt åt helvete
