Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den numera rikskända byn Albacken ligger sisådär fem mil från den jämtländska by där jag tillbringar en hygglig del av min tid. Men Albacken är större med sitt sextiotal bofasta, i min by är vi inte fler än femton.
SVT:s ”Uppdrag granskning” har kalfatrat turerna kring Trafikverkets beslut att plocka ner Albackens tjugotvå stolpar med gatubelysning. Programmet har väckt uppseende, och bestörtning, vilket blivit något av programmets varumärke.
Också i min by finns gatubelysning. Jag räknade till nio stolpar senast jag körde hem. Också här skramlade byborna själva till sina stolpar. En granne har berättat att när lyktorna skulle tändas samlades alla nere hos Christers och skålade i champagne.
Efter ”Uppdrag gransknings” program ”När mörkret kom till byn” har infrastrukturministern Andreas Carlson (KD) sagt att Albackens nersläckning ska pausas, eftersom ”det ska inte dyka upp som en överraskning, vilket det verkar ha gjort på många håll”. Och vidare: ”Det som har framkommit här är inte minst en brist i dialogen, och där behövs ett omtag.”
Ordföranden för kommunstyrelsen i Bräcke, där Albacken ligger, Richard Nilsson (S), har reagerat på samma sak, nämligen att invånarna i Albacken inte informerats om att byn kommer att mörkläggas. Och när det ska ske, och varför.
Det finns något här som går mig förbi.
Enligt mitt bondska förmenande är den viktigaste frågan att stolparna ska släckas över huvud taget.
Det är en grasserande och vitt spridd föreställning att om man bara informeras tillräckligt lent och utförligt om någon försämring eller nerdragning borde det inte finnas något att invända mot.
Ingen av dem förknippas uppenbarligen med myndighetens definition av ”nytta”
Men den här föreställningen går ”Uppdrag granskning” grundligt till botten med. Trafiksäkerhetsdirektören Maria Krafft ges nämligen ymnigt med tid att förklara beslutet. Hon berättar tålmodigt att myndigheten sätter upp fler belysningsstolpar än de tar ner, men att de måste bringa ljus där det gör mest ”nytta”.
Vilket givetvis är nyckelordet i sammanhanget.
I Albacken möter vi både frejdiga barnfamiljer och saktmodiga gammstötar som sitter vid köksbordet och bläddrar i sina gamla skolfoton och säger att det kan vi väl inte tro, att de bara kan ta ner gatlyktorna sådär.
Alla har valt att bo på den här platsen, de pendlar till Kälarne och gör sina pass på vårdcentralen och åker sen hem och leker med barnen och kokar ”pära” till maken som står på stegen med skruvdragaren i högsta hugg.
Ingen av dem förknippas uppenbarligen med myndighetens definition av ”nytta”.
De är kort sagt onyttiga.
Maktens alltmer finkalibrerade ambitioner att informera oss mot avgrunden får mig att tänka på filmen ”Up in the air” från 2009, där George Clooney spelar snajdaren Ryan Bingham som livnär sig på att informera folk om att de kommer att bli av med jobbet.
Företaget Clooney jobbar åt går som tåget, och han är den skickligaste av dem alla. Han delar ut glansiga broschyrer med käcka budskap om att den här pjuckningen innebär en möjlighet för dig att förverkliga dina drömmar. Och oavsett om de nypjuckade reagerar med ilska, sorg eller uppgivenhet vet han exakt hur det ska pareras och desarmeras.
Jag minns hur jag mysrös åt den eleganta satiren, jag har sett filmen flera gånger. Efter att ha lyssnat på Maria Kraffts mjuka och outtröttliga försvar för nersläckningen av Albacken får jag lust att se den en gång till. Men märker att jag drar mig för det. Jag vill kanske bara inte upptäcka att satiren blivit verklighet.
Läs fler krönikor av Bengt Ohlsson:
”Kramen kommer att rädda Liberalerna”
”Varför tycker alla att det så dåligt att sätta barn i fängelse?”
”Mitt promenerande var en tydlig dårsignal”




