Om man studerade nationalekonomi eller statsvetenskap på ett svenskt lärosäte i mitten av 00-talet blev det snabbt tydligt att nästan allt tänkande genomsyrades av en underliggande idé med mycket stark status.
Människan var för det mesta en kylig och självisk ”nyttomaximerare” begiven på ekonomiska incitament; därför kunde man förutspå hennes agerande med ganska stor precision.
Trossatsen var inte bara förhärskande i seminarierummen på svenska högskolor, den låg till grund för de matematiska modellerna som hela det internationella finanssystemet vilade på.
Det vill säga, tills finanskrisen briserade 2008 och systemets ”hela intellektuella grund kollapsade”, som dåvarande amerikanska centralbankschefen Alan Greenspan uttryckte det strax efteråt.
Finanskrisen var inte främst en ekonomisk kris, den var i botten en identitetskris, ett slags uppgörelse med hur vi förstår oss själva och världen omkring oss.
Daniel Kahneman, en israelisk-amerikansk psykologiprofessor som överlevde nazistockupationen i Paris på 40-talet och dog på onsdagen 90 år gammal, hjälpte oss att plocka upp spillrorna.
Han tilldelades Nobelpriset redan 2002, men det var i dyningarna efter krisen som hans och samarbetspartnern Amos Tverskys idéer fick sitt verkliga och rättmätiga uppsving.
Genom psykologiska experiment visade de vad teologerna egentligen alltid vetat, att människan är en rätt egensinnig varelse som helst går på magkänsla och därför har en tendens att landa lite snett men samtidigt överskattar sin egen förmåga, särskilt vad gäller bilkörning och aktieköp.
Sådana älskvärda typer är svåra att läsa på förhand och därför att bygga tillkrånglade algoritmer på, det säger egentligen sig självt.
Men någon var tvungen att säga det, och ingen sa det bättre än Kahneman, kanske framför allt i boken ”Tänka snabbt och långsamt” från 2011.
Läs den i påsk.
Den kommer att förändra hur du tänker, mest på dig själv.
Läs fler texter av Arvid Åhlund
