Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Första gången som jag hörde Dolly Partons ”Jolene” satt jag i en Volvo Amazon med en dinglande Wunderbaum-gran. Det var en kall vinternatt och vi var på väg hem från danspalatset Strömmen utanför Kramfors.
Jag avskydde det stället, men hängde med ibland för att inte verka för mesig. Runt pelaren i mitten av dansgolvet stod män i olika åldrar i nylonskjortor och gabardinbyxor. Då och då lösgjorde de sig ur sin flock och tog ett varv för att syna och välja någon av oss tjejer som stod längs väggarna. Någonstans där i mitten fanns Agne Fälldin. Jag var som många andra förälskad i honom men visste att jag var för lång, kutryggig och dessutom läste böcker och att hans blick aldrig skulle stanna på mig.
Det hade alltså varit en sådan där ledsen tonårskväll.
Medan vi åkte hem spelades ”Jolene” på bilradion. Och det var som att snöfallet plötsligt stannade av. Den gick rätt in i mig: det rullande gitarriffet i början, tonerna som liksom steg och sjönk tillbaka, den där klara rösten som samtidigt var bönfallande: Please don’t take my man.
Vi lär oss tidigt att vi är konkurrenter – men det motsäger inte att kvinnor också ser och dras till varandras skönhet
I den prisbelönta poddserien ”Dolly Parton’s America” från 2019, handlar ett avsnitt om vad som gör ”Jolene” så speciell. Tusentals countrylåtar skildrar sviken kärlek – ofta är det män som sjunger om att deras hjärta blivit krossat. Det finns också sånger där kvinnor skildrar sina mäns älskarinnor – och då spar de inte på krutet. Den andra kvinnan beskrivs som falsk, billig och slampig, nu ska hon ut ur ”this town”.
I ”Jolene” gör Dolly Parton något helt annat. Hon ger den andra kvinnan ett namn, hon är inte anonym, och hon vänder sig direkt till henne. Texten beskriver hur vacker och åtråvärd Jolene är. Hennes hy är elfenbensvit och ögonen smaragdgröna. Hennes leende är ”som en vårvind” och huden ”mjuk som ett sommarregn”. Och så visar Parton att det är hon själv som är den sårbara. Om han försvinner kommer hon aldrig mer att kunna älska.
Därför: ta honom inte.
Det är vackert och hjärtskärande. I podden menar musikvetaren Nadine Hubb att ”Joline” är en queer låt. Dolly Parton förvandlar det gamla unkna temat om kvinnor som hatar kvinnor till en sång om kvinnor som älskar kvinnor.
Jag vet inte om jag skulle säga att låtjaget är förälskad i Jolene. Men texten är helt klart skriven av någon som vet mycket om de motstridiga känslor som kan uppstå mellan kvinnor medan vi väntar på att bli valda. Vi lär oss tidigt att vi är konkurrenter. Men det motsäger inte att kvinnor också ser och dras till varandras skönhet.
Bara att Dolly Partons underbara låt beskriver den ömtåliga relationen mellan rivaliserande kvinnor sannare och mer komplext är stort nog.
Dolly Parton var förtegen om sitt privatliv. Men när hon en gång skulle framföra ”Jolene” på den engelska Glastonburyfestivalen berättade hon att låten skrevs efter att hennes man Carl Dean, som mest jobbade med sin asfaltsfirma och i princip aldrig syntes offentligt med henne, tillbringat lite väl mycket tid med en rödhårig kvinna på stans bank.
Men Dolly Parton verkade numera ta det med ro. ”Jag vill att ni ska veta att det kan komma något gott ur allt”, sa Dolly Parton till publiken och lade skämtsamt till att hon ju dessutom hade Jolene att tacka för en hel del intäkter.
För mig kommer ”Jolene” alltid att påminna om det där dansgolvet på Strömmen. Agne Fälldin försvann med tiden ur bilden. Men vi som stod där tillsammans och visste att vi alltid både var jämförelseobjekt och nära vänner finns kvar. Man kan kalla det systerskap.
Läs fler artiklar av Åsa Beckman här, tillexempel ”Var det sommaren 2026 som en ny manlighet föddes?” Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där Björn Wiman och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
