Konsertfilm
”Bille Eilish. Hit me hard and soft: The tour” (3D)
Regi: James Cameron, Billie Eilish.
Medverkande: Billie Eilish, James Cameron, Finneas O’Connell, med flera. Längd: 1 tim 54 min (barntillåten). Språk: engelska. Biopremiär.
När jag häromåret såg högtidsslashern ”Thanksgivning” (2023) i en av Sergels mindre salonger fick jag min upplevelse våldgästad av oljud. Boven i dramat? Varken snackande stolsgrannar, påslagna mobiltelefoner eller en Zara Larssonsk mardrömsremix av båda. Nej, störningskällan visade sig vara ”Taylor Swift: The eras tour” (2023). Plötsligt blev jag plågsamt medveten om konsertfilmens nytändning och förmåga att locka unga till biografen.
Jag har inte ägnat tillräckligt många lyssningstimmar i 24-åriga Billie Eilishs universum av sentimentala ballader och sovrumselectronica för att kalla mig ett fan. Desto mer bekant är jag med hennes medregissör James Cameron, nu även Sverigeaktuell på Vasamuseet som huvudperson i utställningen ”Challenging the deep” där man tar samlat grepp om den blötare delen av ”Titanic”-skaparens liv och filmografi.
Här är det framför allt publikhavet under några utsålda konserter på ”Hit me hard and soft”-turnén som står i fokus. Något pliktskyldigt och avromantiserande börjar filmen med time lapse-bilder från när ett stort team riggar upp den upplysta Manchesterarenan Co-op Live, där en baggyklädd Eilish till sist anländer på scen inuti en vit, tv-flimrande kub från vilken hon inleder den ösiga hitlåten ”Chihiro”.
Därefter växlas det ledigt i kronologin mellan laserscenshow, tekniska förberedelser och pratstunder. I rollen som intervjuare syns en ovanligt ödmjuk version av det ökända kontrollfreaket Cameron, som noga påpekar att det är hennes show och att hans namn är minimalt i jämförelse (ironiskt nog listas han överst i eftertexterna).
Först kan Eilish och Cameron verka som ett omaka par, men det är uppenbart att de är nöjesmaskiner av samma modell. Starka, kreativa arbetsledare, oblyga att styra över väldiga personalstyrkor för att skapa mastodontshower för storpublik. Visst, även låtarna får komma fram, något rörigt filmade i växelverkan mellan klassiska publik- och scenbilder och mer experimentellt subjektiva inslag – men det handlar om mer än musiken, mer om arbetet bakom illusionen än att återskapa konsertmagi.
Vid ett tillfälle pratar Billie Eilish om att varje låt har sin färg. Det låter mer nyanserat än vad som syns. Bortsett från några avstickare i rött är det blå som dominerar, ibland stålkylig och andra gånger mer behagligt djuphavsskimrande. När det är dags för en pampig version av Eilishs balladdrömska debutsingel ”Ocean eyes” liknar det hela ett gemensamt djupdyk i regiduons delade färgpalett.
I övrigt är det svårt, även med 3D-glasögonen på, att se behovet av James Camerons inblandning. Av allt att döma har Billie Eilish full koll på läget. Så pass att samarbetet mest blir en distraktion och helheten mindre än summan av delarna.
Se mer. Konsertfilmer av högre kvalitet: ”The last waltz” (1978), ”Stop making sense” (1984), ”Renaissance: A film by Beyoncé” (2023).
Fler film- och tv-recensioner i DN




