Ekonomiska krisen sätter agendan på Folk och kultur

År 1974 klubbades den första svenska kulturpropositionen i riksdagen. Tillsammans med åtta mål – om allt från yttrandefrihet, decentralisering och delaktighet – blev det startpunkten för en period där kulturen stod högt i rang.

Laura Hartman, docent i nationalekonomi, fristående samhällsekonomisk expert och tidigare chefsekonom på LO, har i första delrapporten tittat på hur mycket pengar stat, kommuner och regioner lagt på kulturen genom åren.

– Propositionen ledde till en förstärkning pengamässigt. Med målen om decentralisering gjorde det att framför allt kommuner och regioner satsade mer.

Och så såg det ut fram till 1980, säger Hartman, som har relaterat pengarna till Sveriges BNP och den allmänna ekonomiska utvecklingen. Då utgjorde den offentliga finansieringen av kulturen 0,9 procent av bnp. Därefter har kurvan vänt nedåt.

– Både kommuner och staten minskade sina kulturanslag redan under 1980-talet. Sedan gjorde den stora 90-talskrisen saken värre framför allt i kommuner vars ekonomi kraschade. Lite tillspetsat kan man säga att istället för att öka kulturanslagen har fokus varit på att betala av den svenska statsskulden och sänka skatter.

I dag, mer än 40 år senare, utgör offentlig finansiering av kulturen 0,6 procent, där hälften kommer från kommuner och regioner, där hälften kommer från kommuner och regioner, hälften från staten.

– Samtidigt har det blivit fler utövare och organisationer, lokalkostnader som ökat mer än intäkterna och ett effektiviseringskrav som gällt hela den offentliga sektorn – alla de faktorerna har gjort att det känns ännu tajtare ekonomiskt, säger Laura Hartman.

Samtidigt har Sveriges välstånd och ekonomi vuxit, påpekar hon.

– Det är till syvende och sist en ideologisk fråga, men det går att argumentera för att det då borde gå att lägga pengar även på det som skapar andra värden i livet, som kultur, säger Laura Hartman.

Varför är det viktigt att ha den här typen av underlag?

– Vi behöver kunna ha en politisk diskussion som inte glömmer bort ett område som kultur – som skapar samhälleliga värden bortom de ekonomiska – och som kan visa att de ekonomiska problem som den tampas med i dag inte är en ny företeelse.

Bakom rapportserien ”Kulturpolitiken 50 år – var står vi i dag?” står branschorganisationen Bildkonst Sverige, som representerar konstarrangörer som museer, konsthallar och självorganiserade initiativ. På onsdagen presenterade de alltså den första delen, där Laura Hartman skriver tillsammans med Handelshögskolans rektor Lars Strannegård och kuratorn Robert Stasinski om kulturens ekonomi.

Årets program på den fyra dagar långa kulturkonferensen kommer att präglas av kulturens ekonomiska kris, säger projektledaren Ismo Railisson.

– Konferensen handlar i grunden om att få upp kulturfrågorna på den nationella, regionala och kommunala agendan. Inte minst när det ser ut som det gör med alla hot mot kulturen.

– Bildningsfrågan är under lupp, bibliotek och museer stänger. Det gör de här frågorna otroligt angelägna och det är många punkter som berör frågan. Man får hoppas att det som diskuteras här tas vidare – det var många frågor i fjol som debatterades vidare.

En sådan fråga är den om en kulturkanon, som diskuterades på onsdagen med flera rikspolitiker i panelen. På torsdagen kommer det även att samtalas om hyressituationen för museer och andra kulturinstitutioner som Dramaten och Kungliga Operan.

Under konferensen startas också projekt kopplade till det nordiska kultursamarbetet och urfolk.

Han lyfter att två partiledare, Nooshi Dadgostar (V) och Muhareem Demoirok (C), finns på plats i år. Att få kulturfrågorna att nå utanför de närmast engagerade i kulturbranschen och lyfta till ett högre politiskt plan är viktigt.

– Allt det som diskuteras här är kopplat till samhällets utveckling, säger han.

– Hela grunden för folk och kultur är ändå mötet. Det är i möten allting sker i slutändan.