Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Elin Peters
”Ett litet recept på polkagrisar”
Piratförlaget, 478 sidor
Det är ingen överdrift att säga att Sveriges utveckling från gastronomiskt u-land till kulinariskt land i toppklass har möjliggjorts av två personer: Anna-Britt Agnsäter och Tore Wretman. Det Wretman gjorde för restaurangköket, det gjorde Agnsäter för matlagningen i de svenska hemmen. Men till skillnad från Wretman, som det har skrivits flera biografier om, har Agnsäter förblivit ganska okänd och inte uppmärksammats efter förtjänst.
Nu låter journalisten och matskribenten Elin Peters henne träda fram i helfigur och själv berätta om sitt liv i den fascinerande dokumentärromanen ”Ett litet recept på polkagrisar”. Det krävande berättargreppet hade kunnat sluta med platt fall, men Peters lyckas skapa en levande bild av såväl folkbildaren Agnsäter som den tid hon verkade i. Inte minst det senare är av stor vikt för att läsaren ska kunna förstå vidden av hennes gärning.
Läsaren får följa Anna-Britt Agnsäter från barndomen i Älmhult till de sista stegen på kollektivhuset Färdknäppen i Stockholm, men boken uppehåller sig framför allt vid den period då hon förändrar svensk matkultur i grunden.
Med fin känsla för detaljer för Elin Peters läsaren tillbaka till armodet i de svenska köken i början på 1940-talet. Andra världskriget rasar i Europa och i Sverige råder kristid. Livsmedel som kött, ägg, smör, socker och mjöl är ransonerade, vilket ställer stora krav på uppfinningsrikedomen hos husmödrarna. KF, Kooperativa förbundet, anställer unga lanthushållslärarinnor för att resa runt och informera om hur man trots ransoneringarna kan laga god och näringsriktig mat. En av dem är Anna-Britt Agnsäter.
Målande beskriver Peters hur den unga lanthushållslärarinnan med prydligt lagt hår och tvådelad dräkt reser runt i Norrland med gengasbil. Med trälådan med hushållsredskap under armen tar hon sig till ”husmodersmöten” i samhälle efter samhälle. Där visar hon förtvivlade kvinnor hur man kan dryga ut köttfärs med rårivna morötter och få klentrogna män att förstå att grönsaker kan vara gott.
Hon har en storslagen vision: hon vill förbättra svenskarnas livskvalitet
Erfarenheterna från husmodersmötena blir avgörande för Anna-Britt Agnsäter. Dem tar hon med sig när hon anställs på KF:s nystartade provkök, där hon några år senare avancerar till chef. Hon har en storslagen vision: hon vill förbättra svenskarnas livskvalitet genom att visa att god, näringsriktig och lättlagad vardagsmat inte behöver vara dyr. Men hur ska den förverkligas?
I slutet av 1940-talet gör Anna-Britt Agnsäter en längre studieresa till USA, där hon besöker provkök och matlagningskurser. För att närstudera amerikansk matkultur tar hon även tjänst som hembiträde hos en familj. Där upptäcker hon två användbara köksredskap hon inte sett förut: stektermometern och måttsatsen. Dem tar hon med sig hem till Sverige och låter tillverka varianter anpassade efter svenska behov.
Länge har hon och provkökskollegorna talat om att skriva en lättillgänglig kokbok. När de återupptar det skrinlagda projektet, använder de måttsatsens mått och stektermometerns gradtal för att få större exakthet i recepten. Snart inser Anna-Britt Agnsäter att något även måste göras åt språket i kokboken. Bort med de högtravande formuleringarna och in med raka, enkla uppmaningar i imperativ: hacka, koka, stek!
Ju mer man läser om Anna-Britt Agnsäters insatser för svensk matkultur, desto underligare blir det att ingen tidigare skrivit hennes biografi
Resultatet blir en modern, nyskapande och användarvänlig kokbok. När den första upplagan av ”Vår kokbok” publiceras 1951 blir det en omedelbar försäljningssuccé. Det är Sveriges näst mest sålda kokbok genom tiderna och är nu inne på sin 29:e upplaga. Ingen dålig slutpunkt på en lysande karriär.
Ju mer man läser om Anna-Britt Agnsäters insatser för svensk matkultur, desto underligare blir det att ingen tidigare skrivit hennes biografi. Så mycket mer glädjande då att det är en gedigen matskribent som Elin Peters, som verkligen kan lyfta fram det unika i livsgärningen, som gripit sig verket an. Det hade matvisionären med största säkerhet uppskattat.
Elin Peters är medarbetare i Dagens Nyheter. Därför recenseras hennes bok av Yukiko Duke, kritiker och översättare.
Läs fler av DN:s bokrecensioner här




