En utställning på det historiska museet i Berlin visar broarna vid Remhagen, som ser ut att vara i god kondition. De sprängdes aldrig och detta ledde till att de amerikanska trupperna inte hejdades vid floden Rhen utan kunde fortsätta sin framryckning i väster. I öster intog Sovjetunionen Berlin den 2 maj. Nazityskland var redan besegrat när USA provsprängde sin första atombomb i juli 1945. Det blev i stället Japan som fick ta emot världshistoriens två första och hittills enda kärnvapenbomber.
Den brittiske jaktplanspiloten Terence Kelly satt vid den tiden i ett japanskt fångläger i närheten av Hiroshima. Han berättade för mig i London 2005 att han hörde bomben brisera utan att veta vad det var som hände.
”Vi befann oss runt 30 miles (knappa 5 mil) från atombomben men det var ett litet berg mellan oss och staden Hiroshima, så vi kunde inte avgöra vad det var som hände. Det kom hundratals bombplan nästan varje dag den sommaren 1945 och en atombomb låter inte mer än den sammanlagda bomblasten från två till trehundra jättelika B29or.
När vi befriades från fånglägret åkte vi genom landskap där allt var platt. Renbombat. Det var likadant när vi passerade Tyskland.”
Här passerar personal, vapen och ammunition på väg till Israel, Ukraina, Mellanöstern och Afrika
De europeiska stormakterna Storbritannien och Nazityskland lämnade världsscenen, den ene i luggsliten segermantel och förlorat imperium, den andre i självförvållad aska och vanära. Världen dominerades nu av de två segermakterna Sovjetunionen och USA.
Ur ruinbråten i Tyskland steg så småningom två fåglar Fenix upp. Men också två murar. Den ena naket brutal i Berlin. Den andra, flygbasen Ramstein, glättigt leende med kärnvapen. (Kärnvapnen fick flytta efter stora tyska protester 2003).
Ramstein airbase. En stängd amerikansk militär ö mitt i västra Tyskland. Omgivna av mjuka kullar, en riddarborg och idylliska tyska korsvirkeshus, arbetar 59 000 människor i något som påminner om ett utkastat USA.
Här passerar personal, vapen och ammunition på väg till Israel, Ukraina, Mellanöstern och Afrika.
1988 slutade en flyguppvisning på basen med en katastrof som dödade 70 människor och skadade 346 personer allvarligt. Den olyckan gav senare namn åt det kända tyska metalbandet Rammstein.
Vi fick tillstånd att filma vardagslivet inne på basen. Jag och filmteamet kom och gick under flera års tid
Jag lyckades ta mig in på basen, första gången med konstnären Johanna Schartau och senare med filmaren Jan Röed. Vi fick tillstånd att filma vardagslivet inne på basen. Jag och filmteamet kom och gick under flera års tid.
Ramstein airbase är USA:s största flygbas i Europa, en spindel i det världsomspännande nät av flygbaser som varit och är en förutsättning för den amerikanska utrikespolitiken och krigföringen ända sedan andra världskriget. På samma sätt hade det brittiska imperiet ett nät av flottbaser och det romerska riket ett system av fasta garnisoner.
President Trump har nu beslutat att dra tillbaka 5 000 soldater från Tyskland. Vill han förstöra för Nato och européerna, skrämma dem, eller vill han få Europa att bidra mer? Det är svårt att svara på, säger professor Kjell Engelbrekt på Försvarshögskolan i Stockholm.
”Att lämna Nato vore för USA ett självskadebeteende av första graden. USA behöver den viktiga Ramstein airbase för sina egna aktiviteter, exempelvis i Mellanöstern.”
Det började med en motorväg som användes av tyska Luftwaffe mot slutet av kriget och som sedan togs över av USA som har haft sin militärbas här ända sedan slutet av 40-talet. Sedan dess har anläggningen vuxit enormt och fortsätter att växa.
Vi åker längs den gamla spruckna Autobahnsträckan med sin raggiga Hitlerbetong som blir asfalterad när vi närmar oss gränsen in till det avspärrade Ramstein.
Den tyska medeltidsromantiken i byn vi just lämnat bakom oss försvinner i ett taggtrådstöcken och vi rullar på vägar utan trottoarer: Roosevelt drive, New York drive. Ett glest utspritt system av hus formade som torn, kuber eller liggande rektanglar, målade i en enhetlig smutsgrön färg. Ändå rent och putsat. En prydlig amerikansk småstad byggd för bilpromenader men utan skyskrapor. Men det är något som inte stämmer.
Det finns ingen reklam härinne, bara svarta texter mot vit bakgrund. ”Fred på jorden. Ramstein airbace”. Och så alla dessa flaggor. Överallt amerikanska flaggor.
Inne på den tyske polischefen Jürgen Rittels kontor står tre statyetter föreställande tre poliser i de gamla gröna västtyska polisuniformerna som nu blivit blåa. Den förste håller för munnen, den andre ögonen, den tredje öronen. ”Jag har jurisdiktion här”, säger han. ”Detta är Tyskland. Det är jag som bestämmer.”
Ibland är det möjligt att känna, det där andra, det militärt hårda, som plågat gräver sig in innan det släpper taget, försvinner. Drunknar i all övertrevlighet härinne
Men när jag senare frågar managern för det stora hotellet inne på basen om vi befinner oss i USA blir jag avbruten av en officer i bakgrunden. ”Jag tror inte att detta är en passande fråga.”
Inne på Ramstein ligger Allied air command. Härifrån leds det europeiska militärflyget. Natos såväl som USA:s, säger Kjell Engelbrekt. ”Sveriges flyg kan inte frikopplas från resten, det är integrerat med Nato. På Ramstein finns transportflyg, främst tunga plan men också strategiska drönare med specialkameror som överblickar stora områden i Mellanöstern. Man har också möjlighet att spana långt in i Ryssland.”
Ibland är det möjligt att känna, det där andra, det militärt hårda, som plågat gräver sig in innan det släpper taget, försvinner. Drunknar i all övertrevlighet härinne.
Ramsteins internationella hotell vilar i morgonljus och marmor. Glasdörrarna glider ljudlöst över mjuka mattor och piloterna i sina ljusblå flygaruniformer vilka just har anlänt från någonstans därute i den andra världen, downrange, ler avspänt över incheckningsdisken. Mumlet stiger långt borta under samma tak när en bayersk blåsorkester i gröna Lederhosen börjar spela. General Thurgood i fältuniform stiger upp på ett lågt podium. Folk trängs, förväntansfullt. Han skjuter fram en liten flicka, sätter en stor sax i handen på henne, pekar mot ett sidenrött band. Flickan klipper, orkestern spelar upp innan generalen tar över.
”Ramstein är porten till Europa. Det är med stolthet, i namn av alla de mer än 50 000 som arbetar här, som jag nu förklarar världens största militära shoppingcenter för öppnat.”
En basketspelare signerar bollar och gör reklam för en energidryck. Vädersergeanten Mike Louridas shoppar glatt med sin svenska familj. Vi följer med dem hem till deras bostad inne på basen.
”Jag kommer från ett område utanför New York med hög kriminalitet. Härinne är allt lugnt. Jag säger till min fru att hon inte behöver låsa dörren.” Men den svenska dottern Desiré tycker att det är urtråkigt på basen. ”Är man ute efter nio blir man tagen av polisen.” Mike skrattar besvärat.
Allt härinne är insida. Nordamerikansk insida. En känsla av att tiden själv dröjer i ett 50-tal som inte riktigt vill försvinna. Det var då USA:s kultur beundrades över hela världen. Långa kortklippta leende män som dansade i US-airforces permissionsuniformer. Rökte Camel, drack whiskysoda, log mot flickor i cowboyhattar. Även motståndaren lyssnade till deras musik. Såg deras filmer.
Men ute i den tyska grannbyn Landstuhl berättar amerikanska militärpoliser för mig att de blivit utsatta för stenkastning av irakiska flyktingar som bor i byn.
”Krig i dag handlar mycket om att erövra själva upplevelsen. Vi hjälper er gärna med manus”
Efter flera år av filmande inne på basen fick vi ett meddelande. Det visade sig att tillstånd för rörliga bilder från krigszoner inte i första hand ges av Pentagon utan av Airforce Hollywood som nu undrade vad vi håller på med inne på basen. ”Krig i dag handlar mycket om att erövra själva upplevelsen. Vi hjälper er gärna med manus.”
På biografen inne på Ramstein airbase visas inga europeiska filmer trots att Tyskland bara ligger några kilometer bort. Här visas enbart filmer från Hollywood.
Gryning. Uråldriga ambulanser anländer till Ramsteins militärsjukhus. En präst med rosa plasthandskar kommer fram till den första båren med en sårad soldat. Lutar sig över honom och säger: ”Du är i säkerhet. Gud välsigne dig.”
Prästen tar ett par steg tillbaka, båren bärs in i sjukhuset samtidigt som nästa bår bärs fram. Prästen tar ett par steg framåt igen.
Basens nakna blodomlopp omgivet av shopping och underhållning.
Arbetet på basens nya jättelika militärsjukhus som öppnar nästa år fortsätter.
DN:s Anna-Lena Laurén beskriver i ett reportage (9/5) det starka stöd för Ramsteinbasen som finns bland den tyska lokalbefolkningen. Men på andra håll i Tyskland växer motståndet mot Ramstein på gott och ont. Högerpopulistiska AfD kräver att Ramstein stängs och så gör även det vänsterpopulistiska Die Linke. I slutet av juni i år äger en stor fredsvecka rum omedelbart utanför basen med krav på allt ska stängas.
Tyskland var för stort för Europa redan när det skapades 1871, skriver Robert Kagan i Foreign Affairs. ”Den så kallade Tyska frågan rubbade maktbalansen i Europa och ledde till två förödande världskrig, men också till att Tyskland sedan bäddades ner i en säkerhetspakt som garanterades av USA. Om denna pakt försvinner är Den tyska frågan tillbaka på agendan igen.”
På förra årets fredsmarsch i byn såg jag flera kameror från Russia Today. Ett ekonomiskt pressat Tyskland styrt av populister som närmar sig Moskva för att komma åt billig energi och råvaror vore en mardröm för Europa. Men inne på basen landar och lyfter planen med vapen, soldater och krigsfångar. Piloterna dricker sitt kaffe eller tar en golfrunda.
En vanlig förmiddag på Ramstein airbase.
