Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vänta nu, vad hände!? Det blev Bulgarien som vann Eurovision, i en händelseutveckling absolut ingen såg komma. Visst hade Dara med ”Bangaranga” långsamt sjunkit i oddsen, en topp-fem-placering verkade sannolikt, men att den skulle ta sig hela vägen till segern?
Omröstningen var fullkomlig tortyr för en engagerad tittare. Jurygrupperna hade Bulgarien som försiktig favorit – men rösterna var spridda över rekordartat många bidrag. Tittarna tycktes också sprida sina röster relativt brett, och Israel låg länge i topp. Men till slut blev Bulgarien även tittarnas etta och vann. För första gången på nio år (!) var tittarna och juryn överens om en vinnare. Vilken fenomenalt rolig Eurovisionskräll. Millenniets största?
Det var en arbetsseger för Bulgarien. Låten är snygg, men först live på scenen lyfte det ordentligt. Scenografin och koreografin var bland det bästa vi sett i Eurovision – hatten av för svenska teamet Benke Rydman och Keisha von Arnold, det här var deras seger också. Och artisten Dara – så cool, så udda, så värd en vinst.
För Sverige slutade det med ett fiasko. En 20:e-plats, vilket innebär det sämsta resultatet på 16 år. Ingen skugga ska falla över Felicia – hon gjorde ett toppenframträdande och maxade låtens potential. Men det som funkade fantastiskt i Melodifestivalen, föll betydligt plattare i Eurovision.
På hemmaplan är hon redan känd som före detta Fröken Snusk, och när hon till slut bröt med producenten och låtskrivaren Rasmus Gozzi unnade många henne revansch, en karriär under eget namn och en Melodifestivalseger. Men där svenska tittare såg en hårt hållen artist slå sig fri, såg europeiska tv-tittare bara en helt okänd kvinna dold bakom en ansiktsmask. Det blev för personlighetslöst i slutändan.
Själv sörjer jag nästan mer med Finland som slutade sexa. De var favorittippade sedan länge, Linda Lampenius och Pete Parkkonens teatraliska romantasylåt, en sexig duett mellan röst och violin. Det här skulle bli deras år – en revansch för Finland i Eurovision. Och det är svårt att inte känna lite extra med Linda Lampenius. Hennes historia är häpnadsväckande. Hur hon varnade andra kvinnor för den finländsk-kanadensiska klädmiljardären Peter Nygard, varpå han lät sin vrede och sina advokater slå ner på henne som en hammare. Hon ruinerades, fick sitt rykte förstört, sin karriär krossad, och tvingades sätta in en förnedrande helsidesannons i tidningen där hon krälade i stoftet. Först nu har hon fått ordentlig återupprättelse. Nygard sitter i fängelse dömd för flera fall av sexuella övergrepp. Och Linda Lampenius röstades fram att representera Finland i Eurovision.
Hade Finland vunnit skulle hon ha blivit nationalikon. En perfekt hjältesaga, en revansch man måste ha ett hjärta av is för att inte applådera. Jag hoppas att Finland ändå tagit henne till sitt hjärta.
Förhoppningsvis gör Bulgariens tv-bolag ett roligare Eurovision än österrikiska ORF
Eurovision hankar sig i alla fall vidare. Det har varit det mest konflikttyngda året i tävlingens sju decennier långa historia, med fem avhopp och stora bråk kring Israels deltagande på grund av landets krigföring och hur den israeliska staten använt Eurovision som ett redskap för soft power. De två senaste åren har Israel slutat på andraplats. Vad hade hänt om de hade vunnit? Det vill EBU nog helst slippa ta reda på, och drar förmodligen en lättnadens suck över Bulgariens oväntade vinst.
Och förhoppningsvis gör Bulgariens tv-bolag ett roligare Eurovision än österrikiska ORF. Det är helt obegripligt hur man kan slarva bort en produktion inför så många miljoner tittare. Långa utfyllnadssegment (här är ett fem minuters montage med slumpmässiga Eurovisionklipp!), hafsigt manus, hela ambitionsnivån var usel.
Men. Vi fick i alla fall se Lordi framföra ”Papa pingouin”. De sekunderna var underbara nog för att påminna mig om varför jag älskar Eurovision, den skamfilade och tilltufsade 70-åringen, trots allt.




