Kiefer Sutherland: “Turnélivet är som en jobbig campingsemester”

Kiefer Sutherlands resa in i musiken började när han som fyraåring tvingades att lära sig spela fiol. Det var hans mamma, skådespelerskan Shirley Douglas, som tyckte att sonen behövde en dos musikalisk bildning. Vilket visade sig vara ett lyckokast, då musiken också ledde till Sutherlands första teaterroll – i en uppsättning av pjäsen ”Throne of straw” i Los Angeles.

– De behövde en pojke som kunde spela fiol. Så jag fick min första roll tack vare musiken och de två har på sätt och vis hängt samman sedan dess. Men allt började med min mammas besatthet av att jag skulle lära mig att spela fiol.

Med tiden kom skådespeleriet att ta överhanden. I 20-årsåldern fick Kiefer Sutherland sitt genombrott i ikoniska 80-talsfilmer som ”Stand by me” och ”The lost boys”. Mest förknippad är han ändå med rollen som den stressade agenten Jack Bauer i tv-serien ”24” – en nagelbitare som under nio säsonger höll tittare fastklistrade i tv-soffor världen över.

Samtidigt har musiken varit en ständig följeslagare. Efter att ha bytt fiol mot gitarr – och via en osannolik period som rodeoryttare i slutet av 90-talet – hittade Kiefer Sutherland fram till countryn. 2016 tog han steget fullt ut och släppte sitt första album, ”Down in a hole”. Numera varvar han skådespelarkarriären med musiken, som ger honom chansen att vara mer personlig.

– Som skådespelare spelar jag en karaktär som någon annan har skrivit. När jag framför mina låtar är det berättelser som jag upplevt eller observationer jag gjort. Så de är väldigt, väldigt personliga.

Country är en musikgenre fylld av arketyper, du känner inte att du spelar en roll även där?

– Det är tre ackord och sanningen, eller hur? Jag har tagit countryn till mitt hjärta för att det är en genre som låter mig berätta historier. Men över tid har jag skrivit annat än ren countrymusik, säger Kiefer Sutherland och gör en jämförelse:

– Det finns ett gammalt tv-program med The Osmonds där någon frågar Donny Osmond hur läget är och han svarar att det ”är lite rock’n’roll”. Sedan får Marie Osmond samma fråga och hon säger att det ”är lite country”. Det är ungefär så jag känner. Jag är lite country och lite rock’n’roll och jag försöker skriva och leva i båda genrer.

I sin recension av hans spelning i Stockholm 2017 skrev DN:s kritiker Johanna Paulsson att Kiefer Sutherland ”vaskar fram sprit­romantiken hos Merle Haggard och fängelsesympatierna hos Johnny Cash.” Själv nämner han Van Morrison, Paul Simon och David Bowie som lika stora förebilder.

På frågan om hur han hinner förena skådespeleriet med musiken svarar Sutherland att han ”inte har så mycket tid att ligga på stranden”.

– Sanningen är att jag befinner mig i en ålder då jag egentligen inte behöver göra någonting, men om jag inte hade möjlighet att göra film, spela teater och framträda med min musik skulle jag bli alldeles förtvivlad. Så jag är väldigt tacksam över att jag fortfarande har möjligheten att göra allt det.

Den 29 maj släpps Kiefer Sutherlands fjärde album ”Grey”. Han berättar att det känns som ett steg framåt i musikkarriären.

– Jag hoppas förstås att musiken berör och resonerar hos folk men det är upp till andra att tala om för mig om så är fallet.

Kiefer Sutherlands karakteristiskt raspiga stämma hörs dåligt över en skakig telefonlinje. Han befinner sig just nu i en by i norra England, där bandet repar inför turnén. Om ett par dagar ska de ge sig ut på vägarna.

Lever turnélivet upp till rock’n’roll-myten?

– Absolut inte! Jag har gjort det här länge nu och livet längs vägarna suger. Det är som att vara tonåring och ute på en jobbig campingsemester – allt du vill är att kunna ta en dusch och tvätta kläderna. Men tillsammans med mina vänner i bandet blir det ändå en väldigt speciell upplevelse.

Kiefer Sutherland ser nu fram emot att möta publiken. Han berättar att ett av de svenska turnéstoppen känns lite extra roligt.

– Jag spelade in ”Melancholia” med Lars von Trier i Göteborg och ser verkligen fram emot att komma tillbaka dit.