Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
När Goran Kajfes i vintras spelade på Inkonst i Malmö höll han ett långt mellansnack om hur skönt det var att komma till Malmö och hur härligt det var i jämförelse med gatorna kring hans hem på Söder i Stockholm. Till slut var det någon i publiken som tröttnade på dravlet och med malmöitisk uppgivenhet ropade: ”Men flytta hit då!”
På samma sätt har jag på senare tid noterat från allt fler gästande författare från huvudstaden hur de gång på gång till sig själva säger ”Det är kanske hit man ska flytta”, samtidigt som de måste upprepa stadens förträfflighet för oss som bor här.
Det är när Gabriella Ahlström (DN 12/4) skriver om detta som pusselbitarna faller på plats, även om jag inte kan få motivet klart för mig. Föreställningen om Malmö är alltså de kulörta lyktorna i tv-versionen av ”Halva Malmö…” och inte Torbjörn Flygts skildring av uppväxten i Borgmästargården, utstöttheten hos Kristian Lundberg, rasismen i Marjaneh Baktiharis romaner, att som hos Maria Maunsbach frossa trots de knappa och förutbestämt olyckliga omständigheter man har. Avgrundsmörkret hos Andrzej Tichy vilket blandas med ett skratt åt eländet. Eller som Niklas Qvarnström redan kring millennieskiftet formulerade det i ”Memento Malmö”:
”Sverige tar slut. Inget annat tar vid. Sedan kommer en stad till. Malmö. Parasvensk. I skuggan av Köpenhamn. Ett geografiskt Intet. Vill du veta hur det är i Malmö? Ställ dig och titta på närmaste elskåp. Se bara till att titta tillräckligt länge.”
När jag själv hamnade i Malmö året innan bron skulle öppna var det eftersom det var en stad med befriande dåligt självförtroende, som till skillnad mot Göteborg inte hyste något behov av att konstant jämföra sig med Stockholm. Malmö var för litet och den stora staden låg på andra sidan sundet. Mer stoltserande än reggaeklubben Bam Bam, som skröt om att det var ”södra Skandinaviens största reggaeklubb”, var otänkbart.
När jag var ny i staden cyklade jag och min blivande förlagskollega Thomas Alm ner till färjeterminalen och stannade nedanför bilrampen till Tysklandsbåten. Thomas pekade på den buckliga plåtskylten med texten ”Welcome to Sweden” och sa ”Det viktiga är att man inte glömmer bort att man kan åka härifrån”.
Malmö är inte staden man flyttar till, det är staden man blir fast i när man är på väg någon annanstans. Kanske fastnar man för att man startar ett förlag och de ekonomiska förutsättningarna för att driva det är minst sagt fördelaktigare i Malmö än i Stockholm, att om man ändå ska bo med 40 minuters kollektivtrafik till centrum kan man lika gärna göra det till ett centrum där man kan smita in på BoBi Bar, där man dessutom får röka, och för att citera Tomas Espedal ”känna att civilisationen trots allt består”, att man har två operahus att välja på, att man har havet och Folkets park, att man, som MFF-klacken brukade sjunga, har en bro till Europa när ni har en färja till Åland, att det blir hemma.
Kristian Lundberg kallade staden ”en påkostad ruin” och Qvarnström beskriver vidare Malmö inte som en stad utan ett tillstånd. Det är uppenbart att Ahlström trodde att hon skulle flytta till en stad, ett billigare och mer avslappnat Stockholm, men aldrig blev del av tillståndet Malmö.
Och det är svårt att bli det när man kommer med bostadspoäng från storstaden som gör att man kan byta sin köpelya mot en hyresdito på några dagar, eller irriterar sig på att cyklister plingar på en – vilket händer fotgängare som förirrat sig uti cykelbanan inte bara i Malmö utan såväl i Köpenhamn, Amsterdam och New York som i Skövde. Men tydligen inte i det kuperade Stockholm.
1885 skrev poeten Ola Hansson i ett brev till Hans Larsson att ”Det måtte fan till att bli konstant stockholmare. Inte jag i alla fall.” Och nej. Malmö är ett tillstånd med oändliga möjligheter, men halleda, du ska inte tro att du kan komma hit och fortsätta vara konstant stockholmare. För min egen del finner du mig vid närmsta elskåp, ännu funderade på varför jag trivs så bra här.
Läs mer:
Gabriella Ahlström: Är drömmen om det avslappnade Malmö förljugen?
Kristina Lindquist om att bo i Malmö
