Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Problembilden är välkänd: Barn och unga rör sig för lite. Inte blir det bättre av allt skärmande som dessutom går ut över sömn, psykiskt mående och verkliga relationer. Även om barns skärmande faktiskt minskat något under de senaste åren är stillasittandet ett utbrett fenomen. Och aktiviteten i idrottsföreningar är inte jämnt fördelad: I socioekonomiskt starka områden är två av tre barn i åldrarna 7-12 år aktiva i föreningsidrott, i fattigare områden bara 37 procent.
Med detta i bakhuvudet är tanken bakom fritidskortet, att barn och unga oavsett familjens ekonomi ska kunna delta i fritidsaktiviteter, god. Kortet, som infördes förra året, innebär att familjer får 550 kronor per barn i åldrarna 7-16 år att använda för aktiviteter. De som får bostadsbidrag kan använda upp till 2 500 kronor per barn.
Men bra på pappret är inte detsamma som bra i praktiken.
Bra på pappret är inte detsamma som bra i praktiken
Nu konstaterar Folkhälsomyndigheten, efter att ha gått igenom förra årets siffror, att det framför allt är föräldrar med hög utbildning eller god ekonomi som använt pengarna (Ekot 22/4). Det här är precis vad det varnades för innan fritidskortet infördes. Norge har redan testat modellen och avslutade försöket när det visade sig att pengarna gick till folk som inte behövde dem.
För medel- och överklassfamiljer har redan kunnat ha sina barn i fotbolls- och friidrottsföreningar – liksom för den delen teatergrupper och andra kulturaktiviteter. För dem innebär fritidskortet bara att de betalar in skatt, får tillbaka pengarna i ny form och att statens omfång och byråkrati därmed ökar i onödan. Föreningarna som tidigare helt enkelt fick betalt påläggs också ytterligare administrationsbörda för att få pengarna från det offentliga.
Det vore därför rimligare, och mer i linje med fritidskortets uttalade syfte, att rikta stödet enbart till de familjer som av ekonomiska skäl behöver dem. Alternativt att höja barnbidraget för familjer under en viss inkomstnivå. Målet måste vara att det inte ska vara en klassfråga om barn har möjlighet till kultur- och idrottsaktiviteter på fritiden, snarare än att alla familjer ska få aktiviteter betalda av staten.
När politiker delar ut pengar brett till befolkningen kan de se generöst ut – på samma sätt som med den halverade matmomsen och sänkta bensinskatten. Men det är dyrt och ineffektivt att inte rikta stöd till de som faktiskt behöver det.
Sveriges medelklass behöver inte fler bidrag.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Det här kommer att bli dyrt, Ebba Busch
DN:s ledarredaktion: Snart sitter Sverige i känsliga möten med talibanerna
