Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Det fanns något passande i att veckans EU-toppmöte hölls i partymeckat Ayia Napa. Plötsligt hade man ju skäl att fira! Efter snart ett halvårs förhalning från Slovakiens Robert Fico och Ungerns Viktor Orbán lyckades man äntligen fatta beslut om det lån på 90 miljarder euro till Ukraina som alla andra var överens om. Samtidigt infördes nya sanktioner mot Ryssland, som också blockerats fram till nu.
Det beror förstås på valet i Ungern. Orbán dök inte ens upp på sitt sista EU-möte, och den tillträdande premiärministern Peter Magyar har sagt att han vill föra sitt land tillbaka in i den europeiska värmen. Det nu uteblivna ungerska vetot är ett första tecken på den förändringen.
Det är därför inte bara Ukraina som har skäl att glädjas. Utan Ungern som en fiende ibland oss – emellanåt bokstavligen med läckta hemliga EU-handlingar till Kreml – kan EU nu börja agera som den stormakt man egentligen är.
För Donald Trump har haft rätt när han kallat EU svagt.
Nästa steg är att slutligen appropriera de frysta ryska tillgångar som finns inom unionen och slussa dem vidare till Ukraina. Det handlar både om att bygga upp allt det som Ryssland demolerat i sitt olagliga invasionskrig och ytterst om att stärka hela Europas säkerhet. Det är vad en stormakt skulle göra.
För Donald Trump har haft rätt när han kallat EU svagt. Vi har välståndet, den militära kapaciteten, humankapitalet och befolkningsstorleken för en stormakt. Men vi har sällan använt den styrkan, vare sig för globalt inflytande eller ens för att försvara vår kontinent.
Det finns orsaker till det. EU eller EG startades som en handelsunion och inte som en geopolitisk aktör. I fredstid, eller med ett stabilt USA i ryggen, har den europeiska modellen av kompromisser, samarbete och försök att nå konsensus varit en styrka.
Unionen kan inte låta sig hållas som gisslan av enstaka medlemsnationer. Och det hotet är inte borta bara för att Orbán är det.
Men vi lever inte längre i en sådan värld. För att stå upp för EU-medborgarnas intressen i en världsordning som styrs av styrkeförhållanden snarare än på förhand uppsatta regler måste EU också kunna agera snabbt och effektivt på både existerande och kommande hot.
Då kan unionen inte låta sig hållas som gisslan av enstaka medlemsnationer. Och det hotet är inte borta bara för att Orbán är det. Robert Fico finns kvar och i Bulgarien vann precis den ryssvänlige Rumen Radev stort. Om bara ett år är det presidentval i Frankrike och Nationell samlings Marine le Pen och Jordan Bardella är favoriter.
Därför måste EU nu gå vidare och ta bort kravet på enhällighet i utrikesfrågor. Man behöver också skapa en rakare process för när och hur medlemsländer kan fråntas rösträtten, om de motarbetar unionens grundläggande värden. Då kan glädjen från Cypern hålla i sig.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Snart sitter Sverige i känsliga möten med talibanerna
DN:s ledarredaktion: ”Allt är möjligt!”, säger Trump – men inget pekar på att det snart är över
