Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Om någon hade stuckit storyn om Alexandra Charles liv i händerna på ett bokförlag, och sagt att det var en roman, då hade nog förläggaren tvekat.
En nattklubbsdrottning som värnat sitt oberoende, och vars tillvaro i stor utsträckning handlat om att synas, och som nu långsamt blir blind och därmed alltmer beroende av omgivningens hjälp?
Symboliken är för övertydlig, det känns inte trovärdigt.
Men det har verkligheten gjort klart, att den ofta inte bara överträffar dikten, utan är full av just den där sortens osannolika sammanträffanden. Och dokumentärfilmen ”Alexandra – syns vi inte finns vi inte” nu blivit SVT-serie i två delar är därtill både visuellt vacker och spännande.
Vilket liv!
Det är mycket tydligt att Alexandra Charles själv hellre pratar om sitt oförtrutna engagemang för kvinnors hälsa, och det kan man verkligen förstå. Det är ju sådant som är något på riktigt – hon har bland annat förärats kunglig medalj för den insatsen.
Som nattklubbsdrottning var hon bespottad och skandaliserad, det ansågs ytligt, det hon ägnade sig åt. Men jag skulle vilja hävda det ytligaste av allt är att inte se hur betydelsefull hennes gärning faktiskt varit.
1968, när Alexandras öppnade, var Stockholm dött. Där fanns Nalen, och så gentlemännens finkrogar: Berns och Hamburger Börs.
Alexandra Charles ville ha buller och bång och kontraster, som i de stora internationella städerna, så hon bokade in både den svenska jazzstjärnan Monica Zetterlund och Radio Luxembourgs stekhetaste dj samma kväll.
Dörrvakten fick en lunta skvallertidningar och instruerades att memorera ansiktena. Alla därifrån skulle komma in, hur de än var klädda, ja om de så än bar gympaskor. Svarta och vita roade sig tillsammans, kändisar med dragqueens, bögar och partysugna förortstjejer.
”Vi hade aldrig haft det livet i Stockholm. Att gå på diskotek en tisdag, det var ju helt galet!”
”Vi hade aldrig haft det livet i Stockholm. Att gå på diskotek en tisdag, det var ju helt galet!” som filmlegendaren Ylva Swedenborg upphetsat säger i filmen.
Och på den vägen var det.
Det är lätt att skratta åt hur Sverige var förr i tiden. Att det var så inskränkt och trist och ängsligt, med moralpaniken över diskomusik och kraven på danstillstånd (som ju för övrigt inte avskaffades förrän 2023).
Men den allmänna stämningen är dessvärre snål än i dag, och Stockholm kämpar fortfarande för sin kulturella överlevnad, mot regelryttare, snörpiga grannar och allsköns moralister.
Att lyckas bryta upp ett stort ångande vattenhål i den provinsiella gråisen, och göra folks tillvaro lite roligare och friare, såsom Alexandra Charles gjorde – det är faktiskt också värt en medalj.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Donald Trump är the mad king – har hans chockade vänner upptäckt det först nu?
DN:s ledarredaktion: Orbán har förlorat – Putin och Trump har åkt på en stjärnsmäll




