Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Hon behöver en betongblandare, och på Facebook hittar hon en annons. Säljaren kan mötas redan samma eftermiddag, hon får en adress.
När hon närmar sig inser hon att den ligger mitt ute i ett industriområde. Det är alldeles öde, eftersom det är helg, på den stora parkeringen står bara en ensam skåpbil. Ut ur den kliver mannen, som är i 40-årsåldern.
Han hälsar och säger åt henne att komma med in i en lagerlokal, så att hon kan få kolla att betongblandaren fungerar först.
Här börjar hon bli illa till mods. Men vad ska hon göra? Det är rätt otrevligt att säga till en främmande man att man är rädd att han tänker styckmörda en.
Så hon följer med, genom låst dörr efter låst dörr, nedför en spiraltrappa till ett stort underjordiskt garage, och vidare till ett stort källarförråd i andra änden. Det syns inte till någon betongblandare därinne.
”Gud, var ställde jag den nu igen?” säger han.
Och hon förstår att det är nu det sker. Det är nu hon förvandlas till den korkade kvinnan
Och hon förstår att det är nu det sker. Det är nu hon förvandlas till den korkade kvinnan i en skräckfilm – ni vet hon som gör tittarna helt tokiga: Hur kan hon vara så dum? Vem fan följer med en total främling ned i ett underjordiskt industrigarage?
Tiden står stilla.
Sedan hittar mannen betongblandaren. De provar den, han håller upp dörrarna medan hon baxar den upp och ut, hon swishar betalningen, lastar in i bilen, åker därifrån, levande. Hon heter Louise Edlund Winblad och hon ska berätta om den här händelsen i podden ”Louise & Julia poddar”, och jag ska höra den en kväll hemma i min säng och då blir jag genast klarvaken.
För vi är nog många kvinnor som har befunnit oss i exakt den där situationen, på olika sätt, inte bara en gång utan ett antal.
Det är den plötsliga förnimmelsen av en fälla som är på väg att slå igen. Av att vara ett villebråd, men inte kunna bete sig som ett, inte fly. En korkad kvinna.
Som i betongblandaranekdoten, som i Joyce Carol Oates kusliga novell ”Vart ska du, var har du varit?”. Som i alla skräckfilmer någonsin.
Ibland beror obehaget på något. Ibland finns inget konkret, bara ens eget pickande hjärta. Och hjärtan pickar ju lite som de vill, ofta helt utan saklig grund, de är kända för det. Man kan inte säkert veta.
Är det så att man hellre blir våldtagen och mördad än är otrevlig? Också att det är riskabelt att vara avvisande, ironiskt nog. Om man sårar vissa mäns känslor, de kan bli farliga då.
Nästan alltid går det bra, trots allt. Nästan alltid – tänk att kvinnor visar män sådan tillit att de utsätter sig för dessa skeva, sviktande premisser!
Är det för mycket begärt att män visar ett uns omtanke tillbaka? Om ni till exempel ska sälja en betongblandare. Gör det då för guds skull inte i källaren till en låst lagerlokal i ett öde industriområde.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Ska vi börja kasta 8-åringar i fängelse nu?
DN:s ledarredaktion: Vill du bli riktigt rik – bli politiker i ytterhögern
