Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Plötsligt händer det. I veckan upprepade centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist sina förhoppningar om att nya samarbeten ska vara möjliga efter att Tidöregeringen förlorat valet, och pekade på Kristdemokraterna som tänkbar partner till Socialdemokraterna och det egna partiet. Och den här gången skrattade inte alla bort det med hånfulla påpekanden om att C saknar kontakt med verkligheten.

Expressens Viktor Barth-Kron – den politiske kommentator som mest konsekvent avfärdat Centerpartiets strävan om ett blocköverskridande samarbete som fullständigt orealistiskt – svarade med rubriken: ”Jo, Ebba Busch kan visst byta sida”.

Vad är det som pågår?

I rampljuset står Ebba Busch. Hon försökte få till en bred energiöverenskommelse i höstas, och när det misslyckades skyllde hon på Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson – och lovordade Magdalena Andersson. Och så gav hon en omskriven intervju där hon sa att hon inte tycker om att bli tagen för given.

Sedan dess har KD-ledaren fortsatt med sina nålstick mot Tidökollegorna. Flörten med Magdalena Andersson är inget undantag.

S-ledaren har glatt spelat med – hon ser de taktiska vinsterna rada upp sig. I veckan var de på lanseringen av Volvos nya elbil i Torslanda ihop. Andersson strösslade med smicker: ”Ebba Busch har verkligen utvecklats de senaste åren och blivit en mer pragmatisk politiker.”

När Tidöavtalet presenterades och väljarna fick se vad det innebar vände de Kristerssons sida ryggen – och de har inte kommit tillbaka.

På en rak fråga svarar KD-ledaren så klart ”nej”, hon siktar inte på att göra upp med Socialdemokraterna, hon har sitt regeringsalternativ klart. Men frågan är ju vad som händer efter ett val – när det alternativet har fallit.

Men man ska inte stirra sig blind på Ebba Busch. Det stora som sker handlar inte om skådespelarnas insats över huvud taget – utan att manus för svensk politik håller på att skrivas om, scenen få en ny utformning.

Det har varit ett intensivt halvår. Tidöpartierna har lanserat tidernas valfläskbudget. Simona Mohamsson har omfamnat Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson har lovat SD platser i regeringen – Moderaterna har fått sin drömvalrörelse med ett enat block.

Avtrycket i opinionen av allt detta är nära noll.

Högern vann valet 2022 utan att berätta särskilt detaljerat vad som skulle hända därefter. När Tidöavtalet presenterades och väljarna fick se vad det innebar vände de Kristerssons sida ryggen – och de har inte kommit tillbaka. Hela mandatperioden har regeringen och SD legat minst 4, men ofta 5–6 procentenheter efter. I GP/Novus mätning i veckan leder oppositionen med 6,8 procentenheter.

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 förändrade politiken i grunden. Inget block kunde få egen majoritet. Borgerligheten våndades över hur man skulle agera.

Han lever liksom kvar i alliansåren där Moderaterna var större än alla sina samarbetspartier tillsammans och kunde pytsa ut ett par sakområden medan M tog statsministerposten och hela härligheten.

SD:s inkorporation i högern ritar också om spelplanen. Mittenväljarna har flytt, Åkessons parti dominerar blocket.

Det är en ny verklighet som växer fram. Allt pekar på att den kommer att befästas på valdagen. Frågan är hur borgerligheten ska förhålla sig till det.

Ebba Busch är den enda som försöker göra det på Tidösidan.

Men ärligt talat: att knöla in Kristdemokraterna i ett samarbete med Miljöpartiet – där miljardsubventioner till kärnkraften kommer att behöva vara en nyckelbit – ser inte särskilt mycket enklare ut än att trycka ihop Vänstern och Centern.

Så är det heller inte Busch som kommer vara detta dramas huvudperson – det är Kristersson.

Det är fascinerande att lyssna på moderatledaren just nu. I veckan (SvD 23/4) upprepade han att det är naturligt att SD tar hand om migrationen – på samma vis som KD har sjukvården och L skolan.

Han lever liksom kvar i alliansåren, där Moderaterna var större än alla sina samarbetspartier tillsammans och kunde pytsa ut ett par sakområden medan M tog statsministerposten och hela härligheten.

Han tänker inte förhålla sig till någon ny verklighet före valdagen, det är uppenbart. Men det betyder inte att hans parti kan undkomma den för evigt. Och faktum är att Moderaterna har starkare skäl att göra upp med Socialdemokraterna än vad KD har för att få ihop det med S, C och MP.

För det är ju en del av kalkylen: Socialdemokraterna och Moderaterna når en majoritet på egen hand. Det behövs inga kompromisser mellan fyra partier.

En tvekamp med oppositionsledaren Jimmie Åkesson om Sveriges mest konservativa väljare framstår som dödsdömt. Vägen framåt går i stället via de berömda ”Magdamoderaterna” .

M skulle dessutom inhösta stora sakpolitiska segrar: framför allt ny kärnkraft – men också en säkerhetspolitisk kurs som inkluderar kärnvapendialogen med Frankrike.

Pål Jonson – inte Peter Hultqvist – skulle leda upprustningen.

Och så står Moderaterna inför en historisk strid: om initiativet till höger. Den utkämpas bäst från regeringsställning.

En tvekamp med oppositionsledaren Jimmie Åkesson om Sveriges mest konservativa väljare framstår som dödsdömd. Vägen framåt går i stället via de berömda ”Magdamoderaterna” – de främst kvinnliga storstadsborna med liberala värderingar som starkt ogillar Sverigedemokraterna.

Det bästa sättet att vinna tillbaka deras förtroende är att ta ansvar för Sverige, leverera sakpolitik – och visa att man utgör en från SD oberoende politisk kraft.

Fullständigt orealistiskt?

Plötsligt händer det.

Läs mer:

Martin Liby Troein: Nooshi Dadgostar fick vad hon ville – och kommer ångra det

DN:s ledarredaktion: ”Allt är möjligt!”, säger Trump – men inget pekar på att det snart är över

Share.
Exit mobile version