Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Lyrik

Carolina Thorell

”Vi har alla funnits”

Albert Bonniers Förlag, 135 sidor

Vilket är det ”Vi”, som gemensamt kan säga: ”Vi har alla funnits”?

Kanske är det ett kollektiv som bara kan tala i och genom poesin, detta märkliga språkrum som inte lyder under fysikens vanliga lagar. Carolina Thorell, poet, konstnär och diakon, har ett särskilt sätt att göra plats för röster som inte vanligtvis befinner sig i samma kronologiska vardag. En död mamma blir levande. Ett kommande barnbarn meddelar sig. Och igelkotten ”prasslar fram/ i gräset/ mellan en skymning/ och en gryning/ i trettio/ miljoner/ år.”

Diktsamlingen, som är strukturerad i sex avdelningar där var och en börjar med en haiku, inleds med en prolog. Den är närmast metafysisk i sitt anslag: ”Form och eld stod nära varandra och minnet och språket förbrukade snart sina tider.”

Ur detta förbrukade nolläge, där bara eld och form fortfarande existerar, påbörjas en ny skapelseberättelse. Thorell skriver, och nu citerar jag utan hänsyn till den luftiga grafiska form som dikten egentligen kräver, där ni ser ett kommatecken är det ett större mellanrum i boken: ”som att börja om då, före språket, som för att tala, där regnen föll, och skatan drack vatten, ur enen, och regnen föll, på de smältande, glaciärerna, när de, flöt förbi, och ägde, ingenting, de heller, som, att laga, och lagas, ett rum, utan hus, som att komma, och komma sig, hem, där hem, kanske brast”.

Kan vi, som lever i denna vansinniga krigs- och klimatkatastroftid, börja om? Kan vi – utan att äga, bosätta, kolonisera – göra nya rum som kan kännas litegrann som ett hem? Kan den lindblomsgröna diktboken med sina spatiösa sidor och tunna pärmar hålla den villrådiga människan, så att hon en liten stund kan få uppleva storheten ”före språket”? Det utforskande och prövande läget innan tillvaron är färdigdefinierad och förutbestämd? Jag tror det. I alla fall tycker jag om ansatsen. Liksom det barnsliga trotset och det orimliga hoppet. Thorell är inte ironisk, men hon är inte sockersött blid heller. Det finns något både farligt och mycket anspråksfullt i hennes till synes milda naturdikter.

Thorell skriver om översvämningar, ”som vanligt/ i Jäderfors”. Tätorten i Sandviken har Thorell skrivit om tidigare. Tillsammans med författarna Helene Rådberg och Anna Jörgensdotter har Thorell samlat kvinnliga erfarenheter från det gamla järnbrukssamhället i boken ”Livfjädrar. Kvinnornas Sandviken” (2012). I en annan dikt beskrivs tältmöten hos ”Jäderbergs”.

Sandvikens lokalbefolkning får förlåta mig, men det namn som träder fram i min läsning av ”Jäder” slutar varken på -fors eller -berg utan -lund. Ann Jäderlunds poesi och utpräglade grafiska kännetecken med s p ä r r a d t e x t och långa kursiveringar ligger som ett bakgrundseko i Thorells diktsamling. Kanske är det en hommage, kanske en inspirerad utveckling, det är i alla fall något som skiljer sig från Thorells tidigare diktsamlingar. Jag vet inte om det tillför så mycket till dikterna i ”Vi har alla funnits”. De står bra på egna ben och greppet känns en aning osjälvständigt. Men kopplingen till Jäderlund är inte långsökt. Där finns en liknande brinnande existentiell eld och blick för det allra lägsta och enkla.

Det är inget storslaget hem som Thorells dikter bygger upp. Bara det allra nödvändigaste skrivs fram, med små bokstäver: ”det enkla vattenglaset/ dosan med snus/ och skorstensröken/ och vinden”. Det räcker.

Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur

Share.
Exit mobile version