Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Skräck
”The mummy”
Regi & manus: Lee Cronin.
I rollerna: Jack Reynor, Laia Costa, Hayat Kamille, med flera. Längd: 2 tim 14 min (15 år). Språk: engelska. Biopremiär.
Jag kan förstå titelförenklingen i Sverige, den är kortare och snyggare, men det finns en poäng med auteurfokuset i originalet ”Lee Cronin’s The mummy”. I stället för det klassiska Universalmonstret från Karl Freunds ”Mumien vaknar” (1933) vill Cronin sätta egen twist på mumifieringen.
Fast är den verkligen så egen? Det dras i växelspaken lika vilt som i Sam Raimis gamla ”Evil dead”-serie, vars femte del regisserades av just Cronin. Likaså kan Raimis inflytande ses i valet av kreativa kamerarörelser och frosserier i fysisk förruttnelse, svarthumoristisk hysteri och uråldrig demoni.
Jack Reynor (den sviniga pojkvännen i ”Midsommar”) spelar amerikansk utrikeskorre i Kairo. Precis efter att ha fått erbjudande om ett drömjobb i New York upptäcker han att dottern Katie kidnappats (vi tittare har redan fått se förövaren: en tatuerad trollpacka). Pappan gör sitt bästa för att komma i kapp, men går vilse i en plötslig sandstorm av bibliska proportioner.
En dag kommer ett samtal: Katie har hittats, inuti en sarkofag i lasten på ett störtat flygplan. Inte bara är hon äldre, hon är så fysiskt förändrad att det angränsar till deformerad.
Åtta år senare bor mamma, pappa, son och ny dotter i lika ökentorra Albuquerque, New Mexico. En dag kommer ett samtal: Katie har hittats, inuti en sarkofag i lasten på ett störtat flygplan. Inte bara är hon äldre, hon är så fysiskt förändrad att det angränsar till deformerad. Död blick, ruttna tänder och vildvuxna naglar som hon testkört genom att klösa sig själv i ansiktet. Det visar sig vara svårt att läka familjesår med en mumiedotter som läcker kroppsvätskor, äter skorpioner och saknar sätt att kommunicera genom annat än våldsutbrott.
Inledningsvis överraskar ”The mummy” och varvar det intimrysliga med väderfenomen och explosioner som hämtade ur en påkostad popcornfilm. Sedan kommer djävulska spasmer med koreografi och en look liknande Linda Blairs i ”Exorcisten” (1973). Familjens nystart innebär något liknande för filmen i stort, som liksom börjar om och segnar ner, med ett kollage av likdelar från andra skräckklassiker.
Som tur bygger det upp för en grym freakshowfinal. Fans av den gamla skolans groteskerier kan gotta sig i välgjorda kroppschocker, däribland en svårklippt tånagel som lossnar tillsammans med en hudslamsa från Katies smalben.
Dragningen till det stissigt skruvade är lika märkbar i filmens nervslitande ljuddesign och optiska kameratricks, men till extremerna hör också antalet onödiga scener. Helheten blir därför en magsvagare upplevelse än Cronins mer intensiva ”Evil dead rise” (även det en splatterfilm om ondska som bryter ut inom familjen).
Äckligare kan du, Cronin.
Se mer. Splatter som lämnar större avtryck: ”Martyrs” (2008), ”Evil dead” (2013), ”Terrifier 3” (2024).
Fler film- och tv-recensioner i DN
