Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det pågår – som alltid – en lågmäld ideologisk strid i fotbollssverige. Dess främsta symbol har blivit KPI:er: key performance indicators. Alltså kvantifierbara värden som mäter hur man presterar mot uppsatta mål. ”Man” brukade betyda företag, men kan numera lika gärna bytas ut mot t.ex. ”Hammarby”.
Allsvenskan har länge varit synonym med Asterix och Obelix lilla galliska by; den sista kartfläcken som romarriket – dvs Den Moderna Fotbollen (jag vet inte vilken av dessa företeelser killar tänker mest på) – ännu inte erövrat.
Vårt magiska elixir har varit 51-procentsregeln (vilken innebär att aktiebolagen som driver elitverksamheten alltid måste vara majoritetskontrollerade av idrottsföreningen) som avskräckt kapitalstarka investerare. Vi har fått vara ifred med vår dåliga men trivsamma fotboll.
Tills ett gäng datanördar började gasta om att det går att växa sig stora utan externt kapitalinflöde, tack vare mer rationella arbetsmetoder. Vilka i stor utsträckning hämtats från en företagsvärld vars självgoda lingo och färglösa effektivitetsmani väcker instinktiv motvilja i vår största folkrörelse.
Men metoderna ger resultat och gemene fotbollssupporter är ingen ideolog. Vi sväljer det mesta så länge vinsterna hämtas hem – och skiljer oss därigenom inte så mycket från konsultcrowden som vi skulle vilja tro.
Svälja och svälja förresten – även om lingot skaver är ju de nya datadrivna, effektivare metoderna i grund och botten ett sätt att skapa en fotboll som är både föreningsdemokratisk och bra. Tänker jag och många andra.
Men enligt en ny rapport från Centrum för idrottsforskning följer andra problem än det irriterande lingot med från businessvärlden när ökande professionalisering löper genom klubbarna ner till akademierna, där barn ska förvandlas till fotbollsproffs.
Det är de unga spelarna som är säljbara utomlands och i dem investeras kapital menat att växa. CIF:s rapport framhåller de positiva effekterna av dessa investeringar, men varnar för skenande kostnader för föräldrarna. De fina akademierna blir ytterligare en arena för ojämlikhet.
Nämnda välmående medelklass har en olycklig förmåga att förvandla allt den rör vid till motbjudande statusspel
”Vi ser en tendens att idrotten mer och mer anpassar sig efter en välmående medelklass”, konstaterar utredaren Johan Norberg i Studio Ett.
Den allvarligaste konsekvensen av en sådan anpassning är naturligtvis nya ekonomiska barriärer. Men även rent kulturellt vore det en katastrof, eftersom nämnda välmående medelklass har en olycklig förmåga att förvandla allt den rör vid till motbjudande statusspel.
”Att tillhöra en viss akademi är som att ha en Ferrari på uppfarten”, säger en pappa i studien.
Jag sluter ögonen och ser halfzipklädda män kring en kaffeautomat en måndagsförmiddag. De berättar, med en viss ton, om vinprovningen i fredags kväll, den hemgjorda pastan med guanciale de bjöd på i lördags, och så förstås Algots fotbollscup med AIK:s akademi igår morse. Jag rister av obehag.
Svensk fotboll får gärna bli bättre – men att inlemmas i konsultkulturen är en dödsdom.
Läs fler texter av Samuel Levander.
