Bara vara vänner
I en serie artiklar undersöker olika skribenter vänskap i det tjugoförsta århundradet.
Hur uppstår långa vänskaper? Det enkla och platta svaret är: genom att de inte upphör innan de hinner bli långa. Och genom att vännerna fortsätter att vara i livet.
Mina långa vänskaper har vuxit ur gemensamma upplevelser och arbete.
Vänskaperna är också de mest konstanta inslagen i mitt liv. Jag och några vänner har följt varandra genom studier, familjebildning, skilsmässor, dödsfall, nya jobb, långa utlandsvistelser med brevskrivande, genom konserter och dansföreställningar, sjukdomar och framgångar, bokprojekt och trädgårdsskötsel.
Mina allra längsta vänskaper har byggt på körmusik. Tisdag kväll 18.30-21, år efter år i decennier, har vi repeterat. Körmedlemmar tillkommer eller slutar, gör uppehåll och återkommer. Några av oss har i mer än 50 år sjungit tillsammans. Jag kan ännu som ett kvarvarande skimmer höra den ljusa baryton som en gång fanns när en vän ännu inte fyllt 30. Jag vet utan ord var i musiken en annan vän kommer att tjyvandas och kan flytta min egen andning en halv takt. Emellanåt blir det fånigt – och lustigt – när vännen gör detsamma och vi snappar luft exakt samtidigt.
Länge gick jag på ängen fåfängt, / på ängen fann jag så mången blomma, / men ingen blomma där fägnade mig.
Carl Jonas Love Almqvists ”Loys”, en trestämmig, skenbart enkel komposition med både text och musik av honom själv, är från 1830-talet.
Kyrkan är iskall och marsljuset silar in genom de höga grå fönstren. Så länge som vi repeterar kan värmeelementen vara påslagna, men när det blir dags för inspelning så måste de stängas av eftersom de knäpper och tickar. Då har värmen väckt några vintersovande flugor som yrvakna tumlar runt, och när en av dem sätter sig på en mikrofon låter den i ljudteknikerns hörlurar som ett landande jaktplan. Bara att vänta ut flugorna. Nu är det äntligen tyst! Tagning!
Då passerar ett verkligt flygplan.
Genomfrusna och uppgivna strävar körsångarna mot den ljusa och lätta precision som den speciella musiken kräver. Trestämmig kör är svårbalanserad, och Almqvists musik är spröd. Samtidigt måste det vara tyst runt omkring för att inspelningarna ska fungera. Det är nu 50 år sedan. Vi som var med minns tydligt, och några av oss talar emellanåt om hur det kändes när allt äntligen blev som det skulle.
Hur tänker Lorca när han skriver att bananen vill vara en manet? Vill jag vara en manet? Eller en banan?
Tolkningar av sångtexter under pågående körrepetition är ett särskilt äventyr. Bör en spansk Lorca-text på svenska bli ”O, varma skärp” eller snarare ”O, heta bälte”? Hur tänker Lorca när han skriver att bananen vill vara en manet? Vill jag vara en manet? Eller en banan?
I musiken uppstår nya frändskaper. Jag lutar min ton mot en annans, trycker den en nära nog omärklig aning närmare, så att dissonanten vässas. Det känns mellan skulderbladen som en fysisk njutning.
Ett krav för att dessa tisdagsvänskaper ska kunna fortsätta är att röstklang, tonbildning och gehör vårdas väl. Med ökande ålder blir det allt mer krävande. Jag vill inte gärna tänka på vad som kan hända med min röst.
Vänskapens långa och förtroliga samtal är för mig själva grunden. Med gott om tid under långa monotona resor, eller under bara några minuter vid en paus. Kanske en tanke nu, och fortsättning ett par veckor senare. Där kan vi fortsätta efter något års uppehåll, och låta tankarna ta vid inte där vi var, utan just där vi är nu.
Under pandemin fikade erfarna matlagsvänner, med särskilt goda tillbehör, via videokonferens. Vi talade om sådant vi läst eller tittat på, och bytte kakrecept. Min närmaste grannvän och jag utsåg oss till varandras familj och åt middag minst tre gånger i veckan. För familjer fick träffas även under isoleringen.
Varje möte och varje samtal blir inte lysande intressant. Men det behövs heller inte. Att vi är där räcker. Vi kan ju fortsätta nästa gång vi ses.
Under långa vänskaper blir jag allt mindre orolig över själva vänförhållandet och allt mer lycklig över att helt enkelt fortsätta att vara vänner. Vi vet ju hur man gör.
Matbordet och picknickduken är centrala. Soppornas mästare gör ännu en variant. Den första rabarbern blir en årlig pajceremoni. En vän är en fantasirik användare av universalredskapet osthyveln, till allt från skalande av morötter till vändning av stekta ägg och servering av tårta.
När jag ser framåt så vet jag att vänskaperna kommer att blåsas ut. I vilken ordning eller när, vet jag lika litet som någon av mina vänner. För egen del brukar jag minnas och hålla mig till Carl Jonas Love Almqvist.
Om så det skulle hända / att ingen talar till mig alls; / vart skall jag då mig vända, / vafalls? / Jag då skall tala till-mig-själv, / och jag skall sjunga-för-mig-själv, / och jag skall dansa-med-mig-själv / en vals.
Det kommer att gå, för jag har övat tillsammans med andra i mer än ett halvt sekel.
Läs fler artiklar i serien om vänskap:
Samuel Levander: När ska vi hinna bara vara vänner?
David Thurfjell: Fin gubbvänskap kan vara omgärdad av tystnad
Silas Aliki: Staten och kapitalet gillar inte vänskap
Helle Schunnesson: När de pratade om babysim grodde en ful avund i mig
Theodor Kallifatides: Jag kommer aldrig att glömma min första vän
Soraya Bay: Varför blir min vän så ofta sjuk precis innan vi ska träffas?
