Noah Kahans album är besvärande fantasilöst

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Sedan mitten av 00-talet har folkpoppen hållit delar av musikvärlden i ett järngrepp. Kanske lite oväntat hårdhänt, med tanke på hur mjukt genrens artister sjunger.

Ibland har fokus hamnat på mer kommersiella akter som Mumford & Sons och den strida ström av hundögda strandraggare som säljer ut halvstora arenor och sedan försvinner ut i periferin igen. Ibland på indieutmanare som Fleet Foxes och Bon Iver, som klätt världen i höstlövstoner och bleknat flanellrutigt.

Noah Kahan placerar sig någonstans mitt emellan genrens ytterligheter. Efter den oväntade jätteframgången med Youtube-balladen ”Stick season” för fyra år sedan har han på uppföljaralbumet plockat in det tunga artilleriet. Uppenbara förebilden Bon Ivers Justin Vernon gästar på flera låtar. The Nationals Aaron Dessner, alltid redo att hitta skarven mellan mainstreampop och det lagom edgy, är medproducent.

Allt låter därmed lyxigt och smakfullt på ”The great divide” – men besvärande fantasilöst. I värsta fall som James Blunts ”You’re beautiful” under ett lager av Pitchfork-indie-fernissa. I bästa som att den ljust sjungande Kahan sitter vid just Justin Vernons fötter och lyssnar lite väl storögt.

Den 29-årige singer-songwritern från Vermont använder onödigt många ord hela tiden, men Kahan är stundtals en inte oäven historieberättare i en nostalgisk Springsteensk arbetarklasstradition. Inledande ”Late in August” är till exempel en stillsam skildring av vänskap i småstadsmiljö där de ljusa framtidsutsikterna är få, ett slags tonsatt ”Good Will Hunting” fast med bara Ben Affleck-karaktärer. Den öppningen skapar förhoppningar som resten av ”The great divide” sedan inte riktigt infriar. Något slags potential finns där, men Kahan skulle behöva ta sig väldigt mycket längre utanför sin, och hela den amerikanska folkpoppens, trygghetszon för att nå dit.

Bästa spår: ”End of August”

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström.