Så gick det till när Agatha Christie försvann

Hon drack te hos svärmor Peg den dagen.

Till en början verkade hon ovanligt lätt till sinnes, men så upptäckte Peg att svärdottern inte bar sin vigselring och undrade om hon hade tappat den.

Agatha stelnade till, satt tyst en stund och brast sedan ut i ett otyglat skratt. Kluckandet ville inte ta slut.

Väl hemma i tolvrumsvillan The Styles – våghalsigt nog döpt efter brottsplatsen i hennes debutroman ”En dos stryknin” – åt hon middag ensam. Det var då hon fick reda på det. På telefon eller möjligen i ett telegram. Archie hade tagit tåget till sitt arbete i London samma morgon. Nu meddelade han att han inte skulle komma hem alls på ett par dagar. Han skulle ”tillbringa helgen med några vänner”.

Var det de orden som fick en förtöjning att brista i Agatha Christie?

De hade träffats på en bal på herrgården Ugbrooke 1912. I sin självbiografi minns hon det första mötet.

”Han var en lång, ljus, ung man, med krispigt lockigt hår, en ganska intressant näsa, riktad uppåt, inte nedåt, och en air av sorglös självsäkerhet.” Archibald Christie, som han hette, var 23 år, det vill säga ett år äldre än hon, och pilot. Hon blev omedelbart attraherad.

Tre månader senare tog Archie, som hon skulle komma att kalla honom, med henne på en Wagnerkonsert på Torquay Pavilion. Han var förtvivlad eftersom han skulle ta värvning i Storbritanniens nybildade kungliga flygkår och de därmed inte skulle träffas på länge.

– Du måste gifta dig med mig, du måste gifta dig med mig, bad han efter konserten.

Det skulle dröja flera år innan de blev äkta makar. Att Agatha Christie hade sagt ja till en annan man var inte det främsta skälet – den förlovningen bröt hon kvickt – det handlade framför allt om pengar.

De kom båda från familjer med förlorade förmögenheter och saknade möjlighet att leva upp till den levnadsstandard som deras klasstillhörighet påbjöd. Sedan kom det stora kriget.

Archibald blev förstås inkallad. Under en permission gifte de sig hastigt, trots allt. Men det skulle dröja helt till freden innan de för första gången delade ett hem, något år därpå debuterade Agatha Christie.

Efter att hon mottagit telefonsamtalet, eller om det var ett telegram, om att Archie skulle tillbringa helgen med vänner, packade hon ner en klänning, en jumper, två svarta skor, en pälskappa, sitt körkort och 60 pund i kontanter – nästan 60 000 svenska kronor i dagens penningvärde – i en resväska.

Hon gav sin sjuåriga dotter Rosalind en godnattkyss och gick ut till sin gröna Morris Cowley roadster som hon köpt för förskottet till deckaren ”Mannen i brunt”, satte sig bakom ratten och körde. Klockan var kvart i tio fredagen den 4 december 1926 och 36-åriga Agatha Christie stod på toppen av av sin förmåga. Läsarna älskade hennes excentriske detektiv Hercule Poirot och kritikerna lovordade hennes förmåga att snillrikt manipulera dem med falska detaljer.

Carlo, som var hennes sekreterare, tillika Rosalinds guvernant, var ledig den kvällen. Hon hade rest upp till London för att dansa, men när hon kom tillbaka till villan The Styles sent på natten fann hon ett brev.

Bara en del av innehållet är känt.

”Jag måste bort härifrån”, stod det med Agatha Christies närmast oläsliga handstil. Därefter hade hon plitat ner de oroväckande orden: ”mitt huvud spricker”.

Carlo gick och lade sig utan att tala med någon om brevet. Nästa morgon ringde telefonen. Det var polisen.

En grön Morris Cowley hade påträffats i en brant sluttning nedanför en enslig landsväg i Surrey, 24 kilometer söder om The Styles. Motorhuven var begravd i buskar. Enligt polisrapporten såg det ut som att föraren ”hade tappat kontrollen” över fordonet. Kvar i bilen fanns en resväska, en pälskappa och Agatha Christies körkort.

Carlo kallade hem Archibald Christie. Han läste brevet som hans fru hade efterlämnat sig. Sedan förstörde han det.

Sommaren innan hade han i sista stund ställt in deras planerade semester i Pyrenéerna. Först hade han inte riktigt velat säga varför, men till slut kom det fram. Han hade träffat någon. Hon hette Nancy Neele, var en skicklig maskinskriverska och liksom Archie en hängiven golfare. Agatha kände till henne, hon hade rent av bjudit henne på middag vid något tillfälle. Miss Neele var en vän till vänner och hon var ung, smärt och glad.

– Jag är kär i Nancy och jag skulle vilja att du går med på skilsmässa så snart som möjligt, sade Archie.

Hela hösten hade Agatha Christie levt med den smärtsamma vetskapen om makens otrohet och känslor, ändå hade hon trott att äktenskapet på något sätt kunde räddas.

När hon fick veta att han skulle tillbringa helgen med ”några vänner” förstod hon genast vad det egentligen betydde.

Archibald Christie anmälde sin hustru saknad. Dagarna som följde var succéfattarens mystiska försvinnande förstasidesstoff i tidningar på båda sidor Atlanten. Många fruktade det värsta.

Så väl poliser som kommentatorer och anhöriga spekulerade om tänkbara skäl till hennes försvinnande. De insinuanta frågorna lyckades inte alltid dölja misogynin.

Hade Agatha Christie planerat sitt försvinnande för att sälja fler böcker? För att straffa Archie, kanske till och med utpressa honom? Hade hon inte alltid tett sig uppmärksamhetstörstande och smått hysterisk?

Hade hon planerat sitt försvinnande för att sälja fler böcker? För att straffa sin man, kanske till och med utpressa honom? Hade hon inte alltid tett sig uppmärksamhetstörstande och smått hysterisk?

En intervju spädde på spekulationerna.

– Min fru har tidigare diskuterat möjligheten att försvinna avsiktligt, förmodligen för sitt arbetes skull, berättade Archibald Christie för Daily Mail, några dagar efter att han anmält henne saknad. Sitt eget dubbelliv nämnde han förstås inte med ett ord.

Alla var dock inte konspiratoriska. Väninnan Joyce da Silva, som Agatha Christie nyligen hade tillbringat en shoppinghelg i London tillsammans med, insisterade på att författaren var överarbetad och att en läkare faktiskt ordinerat henne vila.

Hon ”pressas till bristningsgränsen för att tillfredsställa en ständigt ökande efterfrågan från allmänheten på de fantasier hon kan väva”, sade da Silva.

Det var sant. Läsarnas aptit kunde hon omöjligen mätta. Mellan 1920 och 1925 hade Agatha Christie publicerat sju böcker plus en mängd noveller i tidningar. Förlaget ville ha fler titlar och helst i ännu högre tempo.

Tusentals människor engagerade sig i deckardrottningens försvinnande. Daily News erbjöd motsvarande 100 000 kronor till den som hade information som ledde till att hon hittades. Samma tidning publicerade manipulerade bilder som visade hur Agatha Christie skulle kunna se i olika förklädnader och peruker.

Blodhundar, flygplan, 100 poliser och 10 000 frivilliga sökte efter henne. Men den 8 december avblåstes operationen sedan Agatha Christies svåger sade sig ha fått ett brev som antydde att författaren befann sig i Yorkshire för ”vila och behandling”.

Insatsen återupptogs snart igen. Detektivförfattaren Dorothy Sayers reste själv ner till sökområdet i Surrey för att följa ett par spår. En annan kollega, Sir Arthur Conan Doyle, försåg ett medium med en av Christies handskar i hopp om att den klärvoajanta skulle kunna ”se” var hon befann sig.

Samtidigt hade personalen på spahotellet Swan Hydropathic i Harrogate börjat undra.

En kvinna hade några dagar tidigare checkat in under namnet Mrs Theresa Neele, från Kapstaden. Hon hade anlänt utan bagage, men tveklöst betalat för ett finare rum med varmt och kallt vatten.

Kammarjungfrun Rosie Asher noterade att gästen sov länge och åt frukost i sängen. Bud anlände med eleganta kläder till hennes rum. På dagarna badade hon, på kvällarna åt hon middag i hotellrestaurangen. Då talade hon gärna med de andra gästerna. För en av dem, som senare återgav samtalet för journalister, berättade hon att hennes dotter hade dött och att hon kommit till hotellet för att återhämta sig.

Misstankarna växte med tiden.

– Jag tror att den där damen är fru Christie, sade direktörens fru till sin man. Han avfärdade henne.

Snart började även personalen att påpeka likheten. Hotelldirektören manade dem att knipa igen. Att värna om förmögna gästers diskretion och eventuella önskan om anonymitet var av högsta vikt för en lyxanläggning som Swan Hydropathic. Men det blev allt svårare. Särskilt som polisen nu hade börjat söka efter ett lik, snarare en levande författare.

Nio dagar efter att Mrs Neele checkat in på hotellet gick två medarbetare till Harrogates polisstation och hävdade att den försvunna författaren Agatha Christie bodde på hotellet under pseudonym. Det skulle dröja ytterligare två dagar innan hennes familj informerades om den saken.

När Archibald Christie anlände till Swan Hydropathic tisdagen den 14 december hade ett par dussin reportrar redan samlats utanför hotellentrén. Han väntade i lobbyn tillsammans med en kommissarie MacDowell. En halvtimme senare steg en kvinna, i ”en vacker malvafärgad klänning och ett pärlhalsband” – som Daily Express beskrev henne – ut ur hissen. Archibald nickade åt polisen.

Återseendet var odramatiskt, tillgivet rent av. Nästa dag frontade tidningarna med att mysteriet med Agatha Christie äntligen var löst. Fast det var det ju inte.

Hon fördes till London, dagen därpå publicerade två läkare ett pressmeddelande.

Fru Christie, skrev de, ”har otvivelaktigt drabbats av en verklig minnesförlust”.

Den förklaringen möttes av en utbredd misstro. Hur var det möjligt att lida av minnesförlust och samtidigt checka in på ett hotell, bada, dansa och knyta nya kontakter?

Agatha Christie själv teg till en början om sina förehavanden och vad som egentligen hade drivit henne att försvinna, men några månader senare gav hon en intervju till The Daily Mail. Hon berättade att hon, efter att ha övergivit sin Morris nedanför landsvägen i Surrey, hade promenerat till närmsta station och tagit ett tåg till London. I huvudstaden hade hon begett sig till ett varuhus.

Bakom draperiet i ett provrum var det som att en ny identitet började breda ut sig i henne.

– Jag hade nu i mitt sinne blivit fru Theresa Neele från Sydafrika, sade hon i intervjun, men gav aldrig någon förklaring till att hon antagit samma namn som sin mans älskarinna.

En psykolog skulle kanske beskriva det som att hon dissocierade.

Från varuhuset begav hon sig till King’s Cross där hon köpte en biljett till Harrogate. Hon beskrev det som att hon hade varit ”nöjd och glad” under sin vistelse på spahotellet.

– Varje dag läste jag om fru Christies försvinnande … Jag ansåg att hon hade agerat dumt.

Hon började gå i terapi, men det skulle ta ett bra tag innan hon helt blev sig själv igen.

Skilsmässan mellan Archibald och Agatha Christie gick igenom två år senare, den 29 oktober 1928. En vecka senare gifte han sig med Nancy Neele.

Åren efter försvinnandet fördubblades försäljningen av Christies deckare. Hon fortsatte att skriva och publicera böcker i en rasande takt.

Under en resa till den sumeriska staden Ur i nuvarande Irak träffade hon den fjorton år yngre arkeologen Max Mallowan. De blev förälskade och levde tillsammans fram till hennes död 1976.

Agatha Christie har sålt två miljarder böcker världen över. Det sägs att bara Shakespeares verk och Bibeln har sålts i fler exemplar.

Läs mer:

Därför blev den stora kärleksskildraren Jane Austen aldrig gift