Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är svårt att prata om Lena Dunham. Inte för att det inte finns saker att säga – det gör det, verkligen. Utan för att man direkt blir överröstad av henne själv. Det går inte att säga någonting om Lena Dunham som hon inte redan har sagt, som ett mobbat barn som försöker förekomma sina plågoandar.
Hur har hon hamnat i den positionen? Det är delvis vad som ska blottläggas i hennes senaste memoarer, ”Famesick”, ute på engelska den 14 april. Jag säger senaste eftersom hon redan gett ut sina memoarer en gång tidigare, ”Not that kind of girl” 2014. Ett beteende som är parodiskt likt hennes alter ego Hannah, karaktären hon spelade i ”Girls” och som, enligt ”Famesick”, förstörde hennes liv.
Dunham är i princip en barnstjärna, och vi vet hur det brukar gå för barnstjärnor, oberoende av om de kommer från en privilegierad kulturfamilj
I korta drag berättar ”Famesick” om vad som händer med en när man som 23-åring får det sinnessjuka jobbet regissör, manusförfattare, producent och huvudrollsinnehavare i en HBO-serie. Dunham är i princip en barnstjärna, och vi vet hur det brukar gå för barnstjärnor, oberoende av om de kommer från en privilegierad kulturfamilj. De dukar under av pressen, av att inte kunna sätta gränser, av sin egen prestationsångest och av vuxna som använder dem som en sorts sexiga tamburmajorer att hänga upp sina egna karriärer och neuroser på.
Under de sex år som ”Girls” går eskalerar Dunhams endometrios, hon drabbas av kronisk smärta, hon fuckas totalt av det amerikanska sjukvårdssystemet och börjar missbruka smärtstillande och lugnande.
Utöver lite lågkaloriskvaller om Adam Driver och Jack Antonoff erbjuder inte ”Famesick” några nya kunskaper om Dunhams liv
Men egentligen är inget av detta som förmedlas på bokens 400 sidor nyheter. Jag har under de drygt tio år som passerat sedan ”Girls” nämligen följt Lena Dunham på Instagram och läst hennes olika essäer i någon av alla prestigefyllda tidskrifter som heter något med ”New York”. Jag har läst intervjuer med henne och jag har sett klipp från dem på sociala medier, och tittat på hennes enstaka filmer och serier. Utöver lite lågkaloriskvaller om Adam Driver och Jack Antonoff erbjuder inte ”Famesick” några nya kunskaper om Dunhams liv. Bara ett planlöst famlande i hennes själens dunkla natt.
Vilket leder till insikten att memoarformen är rätt märklig att välja för någon vars konst är hundra procent självbiografisk.
I en recension av den senaste säsongen av ”Euphoria” i Vulture gör skribenten poängen att det känns som att seriens skapare är ute efter att straffa publiken för att den tittar. Samma känsla kommer krypande under läsningen av ”Famesick”.
Lena Dunham vill inte att vi ska bry oss så mycket om henne som vi gör. Ändå ger hon ut en extremt ingående, utelämnande redogörelse av de mest intima, sårbara, smärtsamma, skamfyllda stunderna av hennes liv. Titta! Titta inte!
Är hon masochist, och läsaren sadisten? Eller är det i själva verket Dunham som placerar åskådaren i en omöjlig position, där vi likt ska plågas för att vi ser på när hon ännu en gång gör sig själv till fritt villebråd?
Att ändå lyckas bibehålla allmänhetens intresse är en bedrift. En bedrift som Dunham, i sin bok, alltså påstår är ofrivillig
Lena Dunhams produktion gör mig, och alla andra, liksom dumma. De känslor och tankar som uttrycks om personen/konceptet ”Lena Dunham” är alltid så banala: hon är störig, hon är självupptagen, hon är inte konventionellt snygg. Men upphovspersonen Lena Dunham har egentligen inte gjort någonting av konstnärligt värde på ett decennium. Att ändå lyckas bibehålla allmänhetens intresse är en bedrift. En bedrift som Dunham, i sin bok, alltså påstår är ofrivillig.
”Famesick” är en bok som ska handla om mognad, insikt, försoning och nykterhet, skriven av en terapiskadad 40-åring som frustrerande nog ändå tycks lika ambivalent och oförstående inför sitt kändisskap som när hon var 25. Som fortfarande är lika sugen på att bjuda in folk till det mest förbjudna, bara för att skuldbelägga dem när de väl är där.
Dunham adresserar aldrig den uppenbara motsättningen. En aningslöshet som är mer obekväm än alla knark-, sex-, kräks-, och akutkirurgianekdoter i världen, för att den återigen lurar in läsaren i att bli hobbypsykolog. ”Famesick” är livsvisdomar levererade av någon som inte verkar veta särskilt mycket om sig själv. Som läsare undrar man varför man inte vet bättre vid det här laget.
Läs mer:
Lena Dunhams utdragna sexscener är inget för de pryda
Så bröt hyllade tv-serien ”Girls” ny mark
