Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ett litteraturens svar på fotbollens klassikermöten skedde i Bergen i onsdags, med deltagarnivå ett par divisioner över lokallaget Brann. På scenen i den pampiga universitetsaulan möttes två av den nordiska litteraturens verkliga galácticos.
Han kräver ingen närmare presentation. Men låt oss, med den norska litteraturtidskriften BLA:s ord, kalla honom ”Nisseknaus”. Den numera kritvitt tomteskäggige Karl Ove Knausgård är på besök i sin gamla hemstad för att ta emot ett hedersdoktorat. För att leda ett publikt samtal inför ceremonin har Toril Moi flugit in från USA.
De flesta av de runt 300 åhörarna tillhör förstås hans fanskara. För oss feminister är dock den norska litteraturprofessorn med internationell stjärnglans ett minst lika stort dragplåster.
Hon är ett av världens tyngsta namn inom humaniora, som 1985 klädde av den misogyna praktiken i litteraturforskningen med genombrottsverket ”Sexual/textual politics”. Sedan dess har hon bland annat gjort brett uppmärksammade arbeten kring Simone de Beauvoir. Man kan alltså svårligen tänka sig en mer kittlande frågeställare i ett samtal med en samtidslitterär gigant vars författarskap ofta varit i feministiska stormars öga.
Nu visar sig dock de båda storheterna snarare än att stå för varsin ytterlighet ha mycket gemensamt. Framför allt delar de erfarenheten av att ha studerat just i Bergen.
Knausgård kom hit sent 80-tal och pluggade bland annat litteraturvetenskap. Men först gick han på författarskolan Skrivekunstakademiet med Jon Fosse som lärare. Moi var här ett decennium tidigare, då strukturalismen var allenarådande som ideal på den litteraturvetenskapliga institutionen.
Med utgångspunkt i ”Min kamp 5”, den del av Knausgårds autofiktiva svit som utspelar sig i Bergen, leder hon samtalet mot en diskussion om vilka normer som präglat den sällsynt levande litterära miljön som ryms här vid foten av de sju fjällen.
För även om författarskapen står som spön i backen har varken den ene eller den andra av dessa två av stadens största namn här kunnat läsa och skriva fritt. Tvärtom, båda tyckte som studenter att ramarna var trånga. Moi störde sig på att modernismen var den enda sortens litteratur som framställdes som värdefull. Dessutom saknade hon kvinnliga författare på läslistorna. När hon ber Knausgård komplettera dem retroaktivt, föreslår han Selma Lagerlöf och Ursula K Le Guin. Den sistnämnda visar sig vara en gemensam favorit.
I vredesmod lämnade han in en ny dikt, bestående av ett enda, upprepat könsord
Han i sin tur blev galen på hur hans skrivlärare bara strök och strök. ”Fosse var bara 29 år, men redan då absolut inte till salu”, säger han. All bra text som producerades på skolan skulle vara minimalistisk. När Knausgård gjorde sitt livs första försök att skriva dikt, blev bara sista raden kvar. I vredesmod lämnade han in en ny, bestående av ett enda, upprepat könsord. Därefter hoppade han av författarutbildningen, men kom alltså senare att beskriva sina upplevelser av den så småningom Nobelprisvinnande lärarens rödpenna i ”Min kamp 5”.
När Knausgård ett par timmar senare möter studenter från bland annat Skrivekunstakademiet i en frågestund på humanistiska fakulteten, får han chans att revanschera sig för sina ungdomliga misslyckanden i den litterära miljön här i stan.
Han berättar om hur han, när han själv fått vara skrivlärare, uppmanat aspirerande författare att i stället för att stryka i sina texter, lägga till. ”Det tror jag väldigt mycket på”, säger han. Och visst ger hans numera genomhyllade, tegelstenstunga författarskap stöd till hypotesen.
Läs mer om böcker och fler texter av Sara Martinsson
