I Kathryn Bigelows film ”A house full of dynamite” (2025) upptäcker en amerikansk radarstation i Alaska en ensam missil på väg mot Chicago. Ingen vet varifrån. Nordkorea misstänks. Frenetiska försök görs att utesluta att Ryssland är inblandat. Jaktrobotar som ska slå ut en inkommande ballistisk missil misslyckas med detta.
Presidenten är snart på väg i helikopter till ett säkrare ställe, där också den centrala militärledningen finns. Med sig i helikoptern har han en officer som ska briefa honom om handlingsmöjligheter. Presidenten har också direkt radiokontakt med centrala militärledningen. Presidenten måste fatta ett beslut. Beredskapen har redan höjts och bombplanen har lyft. Officeren bläddrar i pärmen och redogör för olika alternativ. Presidenten tvekar förståeligt nog. Ingen vet säkert vem som ligger bakom missilen, men Nordkorea är misstänkt. Militärledningen hetsar presidenten att fatta beslut. Ska Nordkorea anfallas? I så fall med hur många missiler? Filmen lämnar oss i ovisshet om hans beslut.
Sedan Hiroshima 1945 har mänskligheten haft tillgång till förödande kärnvapen, först atombomber och senare vätebomber, som är ännu starkare. Atombomber användes två gånger mot Japan i andra världskrigets slutskede. Sedan dess har upprustningen gått i rasande fart. USA hade 1967 över 30 000 kärnvapen och Sovjet minst lika många. Sedan dess har supermakterna reducerat sina kärnvapen och i dagsläget antas USA ha lite över 5 000 kärnvapen, varav ungefär 1 700 antas vara klara att omedelbart användas.
Den chockade Ellsberg kunde rapportera att det fullskaliga anfallet beräknades döda mellan 275 och 325 miljoner människor i Sovjet och Kina
Icke-spridningsavtalet för kärnvapen gäller fortfarande. Många länder hade långtgående planer på att skaffa sig egen kärnvapenkapacitet men avstod i likhet med Sverige. I dag finns det fem erkända kärnvapennationer: USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike. Dessutom har Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea ”icke erkända” kärnvapen. Iran misstänks vilja utveckla kärnvapen.
I boken ”The Doomsday machine” berättar Daniel Ellsberg, avslöjaren av Pentagonrapporterna om Vietnamkriget, om sin tid som försvarsanalytiker knuten till tankesmedjan RAND. Han ger en bild av 60-talets tankesätt. Under president Eisenhower hade man planerat för ett enda sorts krig vid väpnad konflikt mellan USA och ”det sino-sovjetiska” blocket. En attack mot USA eller dess allierade skulle omedelbart mötas med den fulla kraften av USA:s kärnvapenarsenal. Någon annan planering fanns inte enligt Ellsberg. Alla större städer i Sovjet och Kina skulle angripas.
Den chockade Ellsberg kunde rapportera till Kennedyadministrationen att det fullskaliga anfallet beräknades döda mellan 275 och 325 miljoner människor i Sovjet och Kina, förlusterna i USA och Europa ej medräknade. De många detonationerna och bränderna skulle för lång tid skymma solen, sänka temperaturen drastiskt och försvåra och kanske omintetgöra matproduktion. Kärnvapenvintern skulle slå till.
I Stanley Kubricks satiriska filmklassiker ”Dr Strangelove” från 1964 sänder en galen general iväg sina plan mot Sovjetunionen. Sådana kärnvapenbeväpnade plan låg ständigt på inflygning mot sina mål i Sovjet men vände automatiskt. Generalen sände – utan tillstånd – en hemlig kod som skulle få planen att fortsätta mot sina mål.
I filmen stoppas nästan anfallet. Ett enda plan, vars radio skadats av en träff av en robot, kan inte återkallas utan släpper sina bomber. Ovetande för USA har Sovjet fulländat avskräckningen genom en automatiserad domedagsmaskin, som utlöses av en enda bomb och som utplånar mänskligheten. Tyvärr ännu inte känd för världen – skulle meddelas på nästa partikongress.
Hur verklighetsbaserad är filmen? Enligt Ellsberg ganska mycket. Trots alla officiella försäkringar så kunde enskilda befälhavare självständigt avfyra kärnvapen om centrala ledningen inklusive presidenten blivit utslagna. Att hemlighålla denna delegering är ungefär lika korkat som att hemlighålla domedagsmaskinen, skriver Ellsberg. Hemlighållandet ökar risken för en massiv attack mot centrala ledningen.
Just detta händer i den amerikanska författaren Annie Jacobsens bok från 2024 ”Kärnvapenkrig. Ett scenario” (övers. Daniel Helsing, Fri tanke). Washington utsätts för en överraskningsattack från Nordkorea. Boken är en ”fiktionaliserad faktabok”, och hennes fakta bygger på intervjuer med höga befattningshavare. Boken följer mer eller mindre skeendet uppdelat de första 24 minuterna – innan något motanfall beslutats – och de följande 24 minuterna när USA:s svar har utlösts.
Jacobsen börjar med en ingående beskrivning av en direktträff på försvarshögkvarteret Pentagon med en bomb på ett megaton. Inom minuter skulle två miljoner människor dö.
I scenariot avfyras en ballistisk kärnvapenbestyckad missil från Nordkorea. Den upptäcks nästan omedelbart av en geostationär satellit ovanför Nordkorea. En varning sänds ut. Omedelbart börjar datorerna räkna för att bestämma nedslag. En avfyrad ballistisk missil kan inte återkallas – även om avfyringen är ett misstag. Flygplan med kärnvapen beordras upp i luften.
Efter ungefär 30 sekunder finns tillräckligt med data för att fastslå att missilen är på väg mot USA:s fastland. Alla inblandade undrar över att det bara är en ensam missil. ”Det är självmord att bara skicka ett kärnvapen mot USA som har 1 770 kärnvapen redo”, säger en av de intervjuade.
Tre minuter och 15 sekunder efter avfyrningen får presidenten information. Presidenten frågar om det är ett test. Nej, det är allvar
Två och en halv minut efter avfyrningen av missilen skyndar sig viktiga befälhavare på Nebraska basen ut till de så kallade Doomsday flygplanen, som ska möjliggöra fortsatt kärnvapenkrig även om centrala ledningen är utslagna. Under Pentagon finns försvarsministern och stabschefen och diskuterar vad presidenten ska informeras om.
Samtidigt förbereds USA:s kärnvapen för avfyrning. Men först måste presidenten säga sitt, enligt Jacobsen. Tre minuter och 15 sekunder efter avfyrningen får presidenten information. Presidenten frågar om det är ett test. Nej, det är allvar.
Efter nio minuter aktiveras jaktrobotar som ska skjuta ner den nordkoreanska missilen. Fyra sänds upp och misslyckas. Nu måste presidenten komma med sitt beslut. Han eller hon har åtta minuter på sig innan bomben slår ned. Jacobsen målar upp en gastkramande scen, där försvarsministern vill att man först kontaktar Ryssland, stabschefen vill avfyra och föreslår anfall mot 88 mål i Nordkorea. Hur vet man att det är en nukleär bomb i missilen? undrar presidenten. Svaret: det vet man först när den slår ner.
Sedan skruvas handlingen upp i Jacobsens bok. Först avfyras en missil från en ubåt utanför USA:s västkust mot ett kärnkraftverk. I Vita huset stormar en specialstyrka från Secret service in, lyfter upp presidenten för att evakuera honom via helikopter till ett säkert ställe. Medan helikoptern lyfter får presidenten information om anfallet mot kärnreaktorn. Han ger order att slå tillbaka mot Nordkorea. Hela kärnvapentriaden sätts i aktion. Det är ubåtar, bombplan och landbaserade kärnvapenraketer i speciella bunkrar. Dessa senare är speciellt riskabla; om de inte avfyras tidigt finns risken at fienden slår ut dem. På sin väg mot Nordkorea passerar de över Ryssland som man tyvärr inte lyckats kontakta.
Helikoptern med presidenten hinner inte undan explosionen. Innan dess har presidenten via den ”universella koden” gett chefen för kärnvapenstyrkorna rätt att använda alla kärnvapen.
Sedan tar delvis fiktionen överhand. Olyckligtvis har Ryssland ett sämre förvarningssystem än USA. Missilerna mot Nordkorea uppfattas som en fullskalig attack mot Ryssland. Den ryske presidenten ger order om motattack. Det totala kärnvapenkriget har börjat.
Jacobsens scenario fortsätter. Hon berättar om hur Nato-baserna i Europa aktiveras och bombplanen lyfter. När de släppt sina laster har de ingen möjlighet att återvända till sina baser. Domedagsplanet med kärnvapenchefen cirklar över ett alltmer förstört USA och fortsätter sända order om olika kärnvapenattacker. Det har, enligt Jacobsen, bara gått lite mer än en timme från uppskjutningen av den nordkoreanska missilen till att större delen av den mänskliga civilisationen står i lågor. Hundratals miljoner har dött.
Kan det här hända? Det enkla svaret är ja. Vi har fått ett möjligt scenario. Hur sannolikt är det? Det förefaller mig som otroligt att Nordkorea skulle sända iväg kärnvapenbestyckade robotar mot USA. Även om detta verkligen skedde tror jag inte att de landbaserade missilerna i sina bunkrar skulle sändas mot Nordkorea i en bana över Ryssland – särskilt inte om man saknar kontakt med ryssarna!
Det bästa vore om kärnvapen försvann. Då minskar risken för Armageddon
En bloggare i ”Military Realism Report” menar att Jacobsen är alltför alarmistisk – det borde sluta med ”bara” ett anfall mot Nordkorea – men hon är också för optimistisk i hur snabbt och friktionsfritt den militära och civila verksamheten kuggar igång. Samtidigt tror bloggaren att Jacobsen ger en ganska rättvisande bild med tanke på att så mycket av planeringen är hemligstämplad.
Innebär kärnvapen ett skydd? Det sägs ibland att inget land med kärnvapen invaderats men under Rysslands krig mot Ukraina ockuperades en rysk region, trots ryska kärnvapen. Men kanske begränsade väst sitt stöd av rädsla för kärnvapenkrig? Vi har inte haft krig mellan kärnvapenmakter, undantaget Indien och Pakistan. Är det tack vare kärnvapen eller trots kärnvapen? Det kan vi inte veta.
Det bästa vore om kärnvapen försvann. Sverige och andra icke-kärnvapennationer bör arbeta för internationella avtal som reducerar antalet kärnvapen. Då minskar risken för Armageddon. Under tiden hukar vi för Sveriges del under det amerikanska kärnvapenparaplyet.
Läs mer:
Allt fler investerar i kärnvapen
Björn Wiman: Ingen tror på tredje världskriget förrän det brutit ut
